Tre ska bli fyra

Hej,

Som någon redan kanske sett på instagram har jag ruvat på en hemlighet. Om allt går vägen ska vi bli en till i familjen! Det är förstås lång tid kvar. Inte förrän lagom till sensommaren är det beräknat. Å ena sidan känns det som en enorm, livsomvälvande händelse. Å andra sidan som det mest naturliga i hela världen. Och så är ju, enormt och alldagligt på samma gång.

Hur jag ska jag genomlida en graviditet med värdigheten i behåll med kläderna som hänger i min garderob är ett mysterium dock. Förra graviditeten syntes magen knappt förrän i sjätte månaden. Denna gång har jag inte kommit i mina byxor sedan sjätte veckan. Det var någon som skrev och undrade hur min kapselgarderob gick. Här har ni svaret. Knappt fyra månader och det det naturliga urvalet har krympt min garderob med ca 90%.  En tager vad den haver, är mottot jag lever efter.

Kläderna är dock mitt allra minsta bekymmer. Rent fysiskt har jag mått bra, så pass bra att  jag knappt vågar säga det rakt ut. Sånär som på en ofantlig aptit och en känslig näsa har jag knappt märkt av graviditeten. Däremot har det inneburit en känslomässig påfrestning. Kommer jag att orka ytterligare en period med dålig sömn (vår dotter hade nästan ett och ett halvt år av kackig sömn från att hon var ca 7 månader)? Kommer jag att mäkta med två barn? Kommer vi att orka eller tar det knäcken på oss? Tja, är det inte den ena så är det det andra antar jag.

Jag är förstås väldigt förväntansfull också. Kan knappt bärga mig för att få möta en ny, liten skapelse för allra första gången. Att veta att personen kommer att finnas med mig för resten av mitt liv. Ynnesten att få lära känna en person mer och mer för varje dag. Att det kommer att finnas en till människa i mitt liv som är viktigare än allt. Som jag kommer att älska gränslöst så länge mitt hjärta slår. Men som aldrig kommer att känna min kärlek, annat än för sina egna barn. Det är ändå större än allt.

Någonstans läste jag att föräldraskap är att möta ett barn och att möta sig själv. Jag är mer än redo att möta mitt barn, men ibland känner jag mig inte mogen att möta mig själv.

Spännande kommer det att bli!

Stor kram

Sophia