För en månad sedan kom Kjell som vanligt hem vid kvällningen. Men i stället för att äta kvällsmat kröp han ihop på en matstol och gömde sig under bordet. När han inte missat både kvällsmat och frukost morgonen därpå blev jag riktigt orolig. Stuvade in en mycket bedrövad Kjell i transportburen och åkte till veterinären. Där konstaterade de att han brutit en svanskota. Därefter följde ett nervpåfrestande dygn när Kjell var inskriven på djursjukhuset för vidare undersökning.
Kjell är hela familjens lilla farbror. I januari fyller han sex år, och då har han också bott hos oss i hela fem. Det tog ett bra tag att vinna Kjells hjärta och tillit. Första veckan låg han hoptryckt som ett streck under våra möbler och vågade knappt titta fram. Inte förrän vi hade hämtat hans halvsyster Ing-Britt blev han tillräckligt tillitsfull för att vi ens skulle våga närma oss honom. Det extra lilla besväret har vi fått igen mångfalt. Mer lojal, barnkär och vän katt finns inte. När Ing-Britt fick flytta hem till morfar och Annika, eftersom hon inte tålde Nils ovarsamma lekar, stannade Kjell kvar. Vi brukade hitta honom i spjälsängens fotända, där han låg och slumrade bort dagarna och väntade på de små knubbiga händerna som omilt ryckte honom i pälsen.
Vi fick hämta hem Kjell efter ett dygn på djursjukhuset. Tack och lov. Svansen hängde som lång lugg, och han fick tillbringa tre veckor inlåst i gästrummet och på toan, hög på kattmorfin <3. Svanstippen slokar fortfarande som en flagga i stiltje, och mycket av hans manér påminner om hur det var när han kom för fem år sedan. Alltid på helspänn och rädd för att gå ut. Kastar misstänksamma blickar när jag kommer nära, som om jag var påväg att lura i honom medicin.
Det dröjer nog tills vår lilla farbror känner sig helt trygg igen. Men det gör inget. Tid har vi.