I helgen har symaskinen gått varm. Jag har nämligen sytt insynsskydd till badrummet. Vårt mest intima rum ligger strategiskt placerat i husets minst oblyga hörn, med panoramautsikt till duschen.
För ändamålet behövde jag ett antal meter tyg, tillräckligt så att det räcker till insidan av toadörren med muslinglas.
Det blev ett randigt tyg, hälften bomull och hälften lin. Bomullsränderna förvillar ögat och får det att kännas som mer insynsskyddat än vad det är. Men faktum är att sikten ut knappt påverkas alls.
Hade jag hittat rätt mängd begagnat hade jag aldrig handlat nytt, men nu orkade jag inte leta längre. Planerar att nyttja varenda spillbit till handdukar, servetter eller trasor. Tyget hittade jag på Tygverket på Södermalm, men det går säkert att hitta om man googlar. Jag har sytt en en kanal högst upp för att få till rynk. Räknade dubbla mängden tyg till bredden på varje fönster, för att få lagom med veck. I efterhand skulle jag kunnat vara ännu mer generös. Tyget är så skirt att det knappt går att bli för mycket.
Jag var rädd att det skulle kännas mörkt med cafégardinerna. Men tvärtom! När solen ligger på sprids ett mjukt, behagligt ljus i hela badrummet. Som att ha en levande dimmer.
Nej, nu måste jag åter till sybordet. Vad tycks?
Kram
Sophia
Superfint! Jag kommer att tänka på Charles Rennie Mackintosh, vars (återskapade) hem jag besökte i Glasgow. Han och hans fru bodde i ett litet knökigt och trångt och egentligen ganska mörkt viktorianskt radhus. Men. De hade inga gardiner i vanlig bemärkelse. I stället hade de hängt ett tunt, vitt tyg för samtliga fönster. Precis som du beskriver så silade gardinerna ljuset och spred ut det i rummen. Människor som en gång besökt paret Macintosch talade tydligen alltid hänfört om det fantastiska ljuset som genomstrålade hela hemmet.
Så enkelt, så snyggt.