Betala räkning, skicka över frilansjobb för godkännande, lämna in sista tentan, swisha SOS Barnbyar , var punkterna på dagens att göra-lista. I morse, efter jag lämnat två motsträviga ungar på förskolan, satte jag mig med helgtidning och morgonkaffe. En ovanligt fin morgon. Varmt, smörgult solljus sken in genom våra skitiga fönster. Det är så bisarrt att samma morgonsol stiger i ett invaderat Ukraina. Hur känns morgonen i Kiev?
Tidningarna är inte alls som en vanlig helg.
Stora svarta rubriker om krigets fasor. I DN ser jag bildreportage på ukrainare på flykt. En mamma går med sina två barn i en dubbelvagn. Bugaboo, precis en sån varannan stockholmare har. Minstingen sitter i en åkpåse. En liten parvel med röd luva med tofsar på. De går till fots över gränsen till Poland. Och jag antar att det kommer att bli en vanlig syn. Kvinnor och barn som flyr och pappor som blir kvar. För att strida mot i ett komplett meningslöst krig. Och jag undrar hur mycket mamman fick med sig? Och vad lämnar hon kvar? Allt antar jag. Fick de med sig nappar? Favoritgosedjuret? Har de blöjor så att det räcker?
Kaffet kallnar och jag återgår till att börja beta av dagens sysslor. Kvar dröjer sig den en olustig känsla av att jorden är ur led.
Läste senare i dag att Röda Korset inte sett ett sådant givarengagemang sedan tsunaminkatastrofen. En nyhet som värmer. Kan man avvara en slant är behovet oändligt.
Kram