”Inga kommande händelser” står det i min kalender. Vet inte när det stod så sist – om det ens har hänt sedan jag fick min första Iphone? Allt är inställt. Barnkalas, 67-årskalas, bröllop – alla roliga sociala aktiviteter. Det enda trösten är förstås att allt tråkigt också är inställt.
Är du orolig? Jag försöker att inte vara det. ”Worrying means you suffer twice” mässar jag för mig själv då och då. Det mesta som sker är utom min kontroll och oron är i sig ett lidande.
Juni är hemma från förskolan sedan en vecka. Från början inte på grund av rädsla för corona, utan för att det gått magsjuka på förskolan i en månad och då håller jag Juni hemma i förebyggande syfte. Jag erkänner – har magsjukefobi. Skyr den till vilket pris som helst. Eftersom sjukdomsmoralen bland föräldrarna uppenbarligen är ganska låg (finns väl en anledning att magsjukan biter sig fast i en MÅNAD!) på vår förskola känns det dock rimligt att hon blir hemma ett tag till.
Dagarna tillbringar vi mestadels utomhus på olika lekplatser. Min mammaträning är inställd så jag kör trädgårdsträning. I går mötte jag och Julia av en slump en annan mammaträningsgrupp som körde utomhus så vi hoppade in i deras träning. Kul inslag!
Det fina är också att oceaner av tid öppnat upp sig. Vi bakar bröd, bygger trappstege till studsmattan, lagar kläderna som legat på hög i väntan på att jag ska få tummen ur, jag har uppfunnit en ny bananpannkaka och har börjat förodla bönor, kålrabbi och smultron. Livet tränger fram även i vardagens mellanrum.
Samtidigt vilar det något otroligt ödesmättat över vardagen. För min del hoppas jag att pandemin blir det stora startskottet på en grön samhällsomställning. Klart är att många verksamheter kommer att behöva stöd för att överleva, och att våra skattekronor ska användas för att stimulera framtidsbranscher och inte fossilindustrier.
Jag minns krisen 2008. Jag var precis tjugo fyllda och sprudlade av ungdomlig naivitet. ”Dags att göra något annat” tänkte jag och sa upp mig från ett fast jobb utan att ha något nytt att gå till. Och annat fick jag göra, fastän det kanske inte var precis vad jag hade tänkt mig. Hade en serie märkliga påhugg. Som kundtjänstperson för Xbox (HAHA, spelade inte ens tv-spel), klippa och klistra in mejladresser i ett excelark för en förening och telefonist i en taxiväxel. Jobbet som offentligt anställd snöskottare blev jag dock av med när det uppdagades att jag inte hade körkort.
Livet ändå. Så jävla outgrundligt.