Cappuccino eller slät kopp kaffe?
Cappuccinon, på följande villkor: gjord på krämig havremjölk som inte är för varm. Rikligt med skum ska det vara. Annars kaffe med mjölk alla gånger. Har blivit lite av en finsmakare när det kommer till fika. Cafébesöken sker ju så sällan jämfört när vi bodde i stan. Nu känns det viktigt att kaffet är högklassigt och servicen likaså, annars blir jag liksom lite kränkt? Fnyser åt brickställ (halva poängen med att äta ute är väl att få hjälp med disken?) och ber att de sänker om musiken är för hög. Har blivit en överklasstant, otippat!
Öl eller vin?
Vin <3. Och med ens är överklasstanten som bortblåst. Vinet kan vara i låda eller på flaska, bryr mig faktiskt inte så mycket. Men okej, helst någon krispig riesling.
Nattmänniska eller morgonpigg?
Jag tillhör den missgynnade skaran som är varken eller. Ögonlocken klipper vid 22.00 och allra helst drar jag mig till 08. Dåligt rustad för småbarnsår och universitetsstudier, så kan vi sammanfatta det.
Pessimist eller optimist?
Väldigt osmickrande drag, men hela min varelse är mättad av pessimism. Gudars vad jag har försökt att vara optimist, men det varar sällan längre än en förmiddag. Egentligen tycker jag inte att det är något fel med det. Jag beklagar bara att pessimismen har så oerhört låg status, för det är egentligen en helt nödvändig egenskap. Människan hade inte överlevt två veckor om vi vore förprogrammerade att konstant se saker från den ljusa sidan. Det säger väl sig självt att det allra nyttigaste rent biologiskt är att vara vaksam på potentiella faror. Med detta sagt känns det som att samtiden, med självhjälpsböcker och yogagurus, sprungit ifrån pessimisten. Problemet är ju att det knappast finns några riktiga problem i vår vardag att oroa sig över. Oron och pessimismen fyller ingen funktion längre, utan blir bara en utskälld och faktiskt ganska jobbig egenskap. Vår oerhört trygga levnadsmiljö är ju knappast gynnsamma omständigheter för oss som är övertygade om att allt är på väg käpprätt åt helvete. Min lösning på dilemmat har blivit att uppfinna jobbiga situationer, för att distrahera hjärnan en stund. Ett slags frivilligt lidande. Kallbad är en metod. Tror också att mitt sockerfria år (som för övrigt fortsatt av sig själv), köpfria år, faktumet att testat på att fasta vid flera tillfällen (vågar knappt skriva detta av rädsla för att någon ska tro att jag är ätstörd, det är jag inte) är tätt kopplat till detta. Bara att jag aldrig förstått varför förut. Läste dock en fantastisk artikel i DN om den moderna stoicismen, och kände mig oerhört träffad.
Nu svamlade jag iväg fullständigt. Just typiskt.
Kram
Jag har alltid sett mig som en optimist, eftersom jag gärna säger Ja till allt, vill testa allt och tror att det löser sig. Men när jag väntade första barnet (och de andra två med) så har jag liksom inte vågat hoppas fullt ut att allt ska gå bra förrän de väl har varit födda. Och nu vågar jag liksom inte 100% tänka mig att allt (stort) kommer gå bra för dem så att de blir vuxna, friska individer. Någon känsla av att inte vilja jinxa det?!
Kan man vara optimist i det lilla och samtidigt vara pessimist på djupet?
Åh kallbad! Upptäckte det senaste året, förut bara badat på vintern i kombination med bastu. Vet ingen bättre bot på ångest, bakfylla eller bara allmän surhet än ett kallt bad. Kan även rekommendera att kombinera med korvgrillning, starta grillen, hoppa i och sen kan du värma dig på grillen och mysa med en korv.