För drygt en månad sedan basunerade jag ut att jag kör köpfritt året ut. Du kanske minns? Inga kläder eller pryttlar för resten av året. Anledningen var att jag var så himla mätt på all form av konsumtion. Hade ägnat hela coronavåren åt att tröstshoppa kläder i Labels We Love-gruppen på Facebook. Andrahandsplagg förvisso, men hur ska de ens rymmas i min garderob?
Så hur går det då?
Segt, det måste jag tillstå.
Kläder har jag inga som helst problem att avstå från att köpa. Värre är det med annat. Växtkontot är sedan länge övertrasserat. Är i det närmaste självförsörjande på knölar och pioner nu. Och råkade handla en Fitbit, ett hälsoarmband, på Blocket i dag. Glömde liksom bort att jag hade köpstopp?
Jag är en person som drivs av utmaningar. Alltid gjort. Men efter att jag klarat av dem tappar jag motivationen helt. Sprang Göteborgsvarvet (ett träningsmål) 2014 och har bara pliktskyldigast sprungit milen en enda (!) gång sedan dess. Tog körkort på en nio dagar lång intensivkurs och satt sedan inte bakom ratten på två år. Åt inget socker på hela 2018. Listan med liknande historier kan göras lång. En gång sparade jag ihop hundratusen kronor på något år, bara för att använda upp dem på inget särskilt året efter.
Det verkar nästan vara omöjligt för mig att klara samma utmaning två gånger. Kanske för att jag inte är samma person efter första gången? Erfarenheten har stöpt om mig till en annan modell? Eller är jag så simpelt beskaffad att jag bara jagar kicken av att klara något?
Beslutet att ha köpstopp var ganska överilat. Jag har ju flera saker jag verkligen behöver. Som nya bh:ar. Bysten har ändrat form efter att jag slutade amma när Nils var åtta månader, och inga av mina gamla passar längre. Vad försöker jag bevisa för mig själv med att gå runt i en illasittande bh i sju månader? Att kommunens bredaste byst kan ha kul ändå?
Jag måste försöka komma ihåg vad jag ville åstadkomma från början. Sunda köpvanor och att inte hemfalla åt spontanköp. Handla begagnat och välja hållbart när jag måste köpa nytt. Det är ju faktiskt mål som jag kan uppnå utan en massa förbud och regler.
Jag tycker att en köpfri period har varit ett fantastiskt verktyg. För personen jag var innan vill säga. Men då prioriterade jag helt annorlunda, om ens alls. Shoppade för tusentals kronor i månaden. Kunde inte ett smack om hållbarhet. Sparade ungefär lika mycket som jag lånade av mig själv varje månad.
Den personen är jag ju inte längre. Nu har jag sunda sparvanor (nåja, inte som föräldraledig kanske), impulsshoppar nästan aldrig och väljer andrahand i nio av tio fall. Sköter om mina kläder så att de håller längre och lagar dem när de går sönder. Behöver jag verkligen ha köpstopp?
Nej, jag tror inte det.
Tja. Så går mina tankar. Kanske att jag skippar en utmaning till förmån för en slags lättare omställning. Fokuserar på sparmålet jag satt upp sen tidigare och försöker vara nöjd med de förändringar jag redan gjort.
Hur går det för dig då?
Kram
Väldigt intresseväckande läsning
Å tack!
[…] varje dag. Jag har en app för att tracka nya vanor och det är inte vackert. Kanske är jag som Sophia, att jag kan genomföra den här typen en gång. Å andra sidan klarar jag ju av att vara såväl […]