I dag ska jag in till stan och träffa Bea och Anna, två kompisar som jag känt halva mitt liv. Anna är min bästa kompis Karins (vars bröllop jag var toastmadame på) lillasyster, men det känns som att jag känt henne lika länge. Det är förstås väldigt efterlängtat att ses. Särskilt att träffa Anna eftersom jag nu ska få träffa hennes dotter Märta för första gången.
Men så är det detta med att ta sig in till stan. Vad jag förr gjorde varje morgon, utan minsta eftertanke, kräver nu en halv dags förberedelse. I går träffade jag Ann och hennes Esther, ännu en kompis som fått barn ungefär samtidigt som jag. Lyckades locka ut henne hit, och det var en sån enorm befrielse.
Nu undrar jag. Börjar jag bli folkskygg?
Bara tanken på att åka till Söder gör mig nevös. Ställer mig reflexmässigt framför spegeln och spanar efter nya finnar eller rynkor. Bara det att jag befinner mig i livskedet mellan rynkor och finnar? Hu. Drar in magen och oroar mig över kläder. Tar på mig dammrosa träningsbyxor men byter genast om till grå, känns lite mer diskret. Vanliga byxor är ju fortfarande otänkbart. Väljer en Acne-sweatshirt till, fastän den redan bär spår av bebiskräk. Det är ju ändå Acne.
Ingen annan bryr sig? Varför bryr jag mig?
Min kompis Bea har dessutom brutit benet (!!!) så vi ska bara hänga i hennes lägenhet. Detta faktum mildrar bara ångesten marginellt.
Nu hoppas jag att jag bara är lite folkskygg. Alternativet, att jag är en självupptagen rövhatt – en narcissist – är ju ännu värre.
Du duger finfint som du är! Å så kan jag meddela att vissa mindre lyckligt lottade som undertecknad får finnar i klimakteriet så det är jämna plågor med både det och rynkor. Jag har totalt släppt min hud nu efter 49,5 år. Lika bra liksom, den är som den är…
Jag blev också folkskygg när jag var föräldraledig. Svettades av tanken på att ta bilen och parkera på parkeringsgarage med smala ytor, eller att ta bussen och inte veta om det skulle vara fullt på bussen och bli trångt vid barnvagnsplatsen. Jag blev också väldigt ytlig och orolig kring kläder och migsjälv, jag misstänker att allt detta egentligen var symtom på något annat mer själsligt. Kanske så för dig med? Ta hand om dig <3
Vill bara tacka för alla bra blogginlägg du gjort den senaste tiden! Fin blandning av ämnen, stor igenkänning och så genomarbetat. Blir så glad av att gå in här och läsa.
Tack själv för din kommentar. Å vad glad jag blir. KRam