Jag tror att det finns två sorters människor; de som klarar sig bra utan mat och de som klarar sig utan sömn. Jag tillhör den första kategorin. Avskyr mellanmål och äter hellre två rejäla portioner om dagen än att gå och småäta var tredje timme. Men sömnen är min akilleshäl.
Det är tortyr för mig att inte få sova mer än några timmar i stöten. Just nu vaknar lillebror ungefär varannan timme på natten för att äta och bajsa. Matningen funkar fint nu, jag liggammar med ett öga öppet. Inför varje bajsblöja ligger han och fäktar och vevar vilt. Vrider hela kroppen och tjuter till. Stackarn. Och bredvid ligger jag och väntar på bajsen så att vi kan byta blöja och somna om. Sådär håller vi på hela nätterna. Det hjälps inte av att storbarnet är förkylt och dessutom lagt sig till med att vakna varje natt och vilja bli omhändertagen av Andreas.
Det är inte så att jag anklagar barnen, de gör ju bara vad barn gör. Utvecklas, växer och reagerar på förändringar i sin omgivning.
Men jag är inte skapt för att bli berövad sömn. Efter bara några dygn med dålig sömn hamnar jag som i ett töcken. Bor i ett dimland där resten av världen inte tränger in och där alla tankar som tänks är negativa. Allt går åt helvete. Jag och Andreas kommer att skiljas, barnen kommer att bli sjuka, jag har inga vänner längre. Den platsen är fruktansvärd. Även om jag vet att jag bara är där tillfälligt. En hemlis är att vetskapen om sömnbristen oroade mig så mycket att jag var tveksam till att överhuvudtaget skaffa ett syskon. Det är sjukt, jag vet.
Jag fungerar inte annat än för det mest basala när jag inte får sova. Det är inte tu tal om att klä sig ordentligt, ta en dusch eller träffa en vän. Det spelar ju ändå ingen roll för vem vill umgås med mig? En liten spillra som inte ens orkar ta på sig byxor. Tro inte att jag inte försöker sova på dagtid medan barnet sover. Det är ett helt värdelöst råd, tyvärr. Om jag hade kunnat sova på dagtid hade jag ju gjort det. Men min kropp har ägnat de senaste 31 åren till att etablera en dygnsrytm där sömnen i huvudsak sker på natten, att ändra sin biologiska klocka är liksom inte gjort i en handvändning.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Men jag antar att jag drar ner lite på takten här tills orken återvänder. För det gör den ju! Det fina med barn är att alla faser går över, de dåliga såväl som de underbara. De är liksom små, små symboler för livets förgänglighet, förpackade i för stora köttkostymer, len hud och mjuk doft.
Kram
Känner igen mig mycket i den där dimman! Min son är 1 vecka gammal idag och kör samma upplägg med att äta varannan timme – ligga och vifta – bajsa – osv på repeat. Tröstar mig lite med att tänka på alla fellow mammor och pappor med nyfödda som också nattvakar, känns något mindre ensamt då! Heja oss!
Ja, heja oss! Hoppas att det är bättre nu!
Jag tillhör båda kategorierna faktiskt! Inte nödvändigtvis samtidigt dock…
Heja dig! Du grejar det! <3 Jag har just börjat sova hyfsat normalt efter 5 år med utmattningssyndrom och tja, 10 år typ, med dålig sömn. Precis ALLT bli bättre bara man får sova. Vilken grej det är! Utom möjligtvis hunger, jag pallar inte vara hungrig heller. Jag levde ett antal år med en karl som lätt klarade sig på 4 tim sömn och mat max 2 ggr/dygn. Helt obegripligt. Rent evolutionärt skulle inte såna som jag bli långlivade…
Fy fan för sömnbrist alltså. Vilken kämpe, heja dig (och lillebror) ❤️
HAha, förlåt att jag skrattade. Men du har helt rätt, tror inte heller att min sort inte skulle stå sig i konkurrensen särskilt länge.
Jag är också jättekänslig för sömnbrist och har alltid varit det. Alltid planerat för att få tillräckligt med sömn. Min son sov också dåligt på nätterna, tog lång tid innan han började sova hela nätter och vaknar tyvärr fortfarande väldigt tidigt (men sover numer bra när han väl sover). Jag avstår syskon för att jag inte klarar av att vara SÅ TRÖTT mer, så förstår absolut din tanke och tycker inte att den är det minsta dum. Skönt att höra nån fler som är känslig för bristen på sömn. Allt brukar kännas bättre när man törs vara ärlig med det man känner, även om man kan känna något helt annat dagen därpå (när man fått sova ?). Kramar till dig.
Tack så mycket. Och skönt att han börjat sova. Även om tidiga morgnar är en riktig pina de med. Förstår ditt beslut kring syskon, även om jag såklart är glad för att jag vågade ändå. För mig är det viktigt att vardagen fungerar. Jag kan liksom inte plåga mig själv i flera år med förhoppningen om att det blir bättre sen. Dock är ju alla barn olika, och vårt lilla barn sover änsålänge rätt bra så länge han inte behöver göra nr 2. Kram