Den stora drömmens förbannelse

Jag och Andreas har ända sedan vi träffades haft en gemensam dröm. Först var den mest som ett samtalsämne. Ett gemensamt äventyr som är kul att prata om, men inte mer än så. Då var det helt orealistiskt, annat än i våra mest radikala stunder. Hur skulle vi någonsin ha råd? Sedan kom ett barn, och med det skrinlade vi drömmen. Fastän vi inte gett den något syre har den fortsatt att växa på oss. Helt plötsligt är situationen också annorlunda. Rent ekonomiskt skulle vi kanske ha råd. Men hur skulle det fungera rent praktiskt? Får man ens göra så, som svensk småbarnsfamilj?

Drömmen har gett näring åt sig själv medan vi har ägnat oss åt vardagens trivialiteter. Kanske är det också vardagens rytm som gjort längtan mer intensiv? Jag vet inte. Men helt plötsligt pratar vi om äventyret igen. Varje dag. Nu har drömmen fått konturer och är inte bara lös massa. Vi gått från att dela tankar och idéer till att jaga läsning, spana på Blocket och titta efter kurser. Jag kastas mellan förväntan, pirrighet och en våldsam skräck. Det är ju helt galet, egentligen.

Vågar vi? Detta är ju de stora drömmarnas förbannelse. Att de kanske; möjligen, någon gång, skulle kunna slå in. Så läskigt.

2 Comment

  1. Låter superspännande!

  2. Åh vad spännande!

Comments are closed.