Söndagkväll och jag har precis nattat Juni. Precis innan hon ska somna rullar hon över på sidan och börjar att andas med tunga och jämna andetag. Och jag tänker på hur oerhört lycklig jag kan skatta mig, vetandes om att mitt barn sover tryggt i sin säng. I fredags drabbades vi av ett elände som Sverige tidigare varit förskonat ifrån, och för ett ögonblick var tryggheten borta. Mitt i fredagsrusningen, mitt i hjärtat av själva Stockholm. Alla som någonsin varit i Stockholm har troligtvis satt sin fot på det stråket. Andreas och Juni var på Rum för barn i Kulturhuset, tvärs över Sergels Torg, och blev vittnen till dådet. En svart rökpelare som stiger från Åhléns, människor som flyr i panik över torget, oron som stegras inne på Rum för barn när de inser att lastbilen inte råkat ut för en olycka, kaoset som uppstår när lokalen snabbt måste utrymmas. Allt gick bra för dem. De kom hem välbehållna, utan vagnen som lämnades kvar i all uppståndelse, men välbehållna.
Några timmar senare sitter vi hemma och dagens ohyggliga händelse har börjat att sjunka in. Jag kan inte låta bli att oroas hur det här kommer att påverka oss. Alla vi Stockholmare och svenskar. Kommer oron att ta över? Är tryggheten borta för alltid? Jag inser att jag behöver handla mat och är rädd för att det kommer att vara helt folktomt ute. Kliver utanför porten och möts av sorlet från baren i huset. Vart jag än vänder mig ser jag människor som pratar, kramas, dricker öl och lever. Ingen hade kunnat ana detta var en stad som var lamslaget av skräck några timmar tidigare.
Den natten blommade körsbärsträden i Kungsträdgården. Dagen efter var Sergels torg åter fyllt av människor. Varje år när våren kommer till Stockholm är det som att något vaknar i oss. Lekplatserna fylls med ivriga barnfamiljer, bakfulla ungdomar sätter sig mot husväggar och delar pizza, torgen blomstrar med handlarnas färgsprakande tulpaner och hortensior. Så också denna vår. I fredags drabbades vi av en ondska som i värsta fall kan sätta skräck i en hel nation. Om man inte gör som Stockholm gjorde, och möter den med gränslös kärlek.
Glöm inte – håll huvudet kallt och hjärtat varmt!
Kram Sophia