Gick på 70-årskalas i en mundering som jag tyckte var rätt lyxig. Vit skjorta utan fläckar, pennkjol utan hål och lagom smutsstänkta sandaler. Insåg att hela min outfit sammanlagt kostat mig under tusenlappen.
Solglasögon: Ray-Ban, 500 kronor (köpta i nyskick på Blocket)
Skjorta: Weekday, 75 kr
Kjol: Rodebjer, 300 kr
Sandaler: Pull & Bear, 100 kr
Jag tycker att det är ett enormt slöseri att ha rea fyrahundra gånger på en säsong (släpp färre kollektioner, mvh marknaden), men ack – den njutiga känslan att ha gjort ett gott fynd. Till skillnad från många andra ”reafynd” som hängt oanvända i garderoben är detta plagg som jag fortfarande känner mig piffig i, trots att de nu har flera år på nacken.
Bjur på extra många bilder med samma motiv för annat vore själviskt när en har en perfekt hårdag. Kommer även att vara generös med bilder när den inträffar nästa gång 2019. Obs att det skarpa dagsljuset gör att jag ser frommare ut än i verkligheten.
Skjortan är en gammal bekant. Denna gång nedstoppad i kjolen bara.
Vad tycker du om rea? Är du en fyndare av rang eller blir du som jag – lite uppgiven av det enorma utbudet av kläder som ingen verkar vilja ha till fullpris.
Kram Sophia
Jag är helt klart både och. Förr om åren var jag en reafyndare av rang, men nu handlar jag nästan bara second hand, för jag har exakt samma känsla; det är för MYCKET kläder överallt! Då handlar jag hellre det begagnat (och då händer det ändå att jag hittar sprillans nya grejer också, galet) och sen kan jag gärna investera i något riktigt bra på rean t.ex. 🙂