Förra söndagen var en söndag som alla andra. Förutom att det också var min födelsedag. En fredag för exakt trettio år sedan såg jag världens ljus och jag har hållit mig vid liv sedan dess. Vilken bedrift!
Jag hade exakt noll förväntningar på min födelsedag. Varje gång den kommit på tal har jag gruvat mig. För ett tag sedan hade jag någon tanke om att bjuda på fest. Sedan orkade jag inte ordna födelsedagsfest. Så då tänkte jag bjuda på brunch i stället. Men så orkade jag inte ordna brunch heller och då blev det ingenting. Förr kunde jag lätt bli lite dyster i samband i min födelsedag. Det är som att jag har haft någon slags inre målbild över vad som förväntas vid varje ålder. Och sedan jag tog studenten har jag inte ens levt upp till mina egna förväntningar av vad jag borde uträttat. Just känslan av att inte prestera tillräckligt blir dock svagare och svagare för varje år. Det fina med att fylla trettio och inte tjugo är att man hunnit ödmjukas av livet i ungefär tio år. Jag antar att jag vid fyrtio kommer att vara nöjd om jag lyckas stava till fyrtio utan ta hjälp av stavningskontrollen…
Min fina man Andreas sa bestämt att något måste vi ju göra. ”Vi kan ju inte låta hela dagen gå till spillo”. Så först överraskade han mig med frukost på sängen och sedan en massage på Njuta Spa, som ligger i en otroligt vacker sekelskiftesvilla alldeles vid vattnet. Utöver att den avkopplande massagen fanns det också mycket att vila ögonen på för en retrofantast som jag.
Titta bara på tapeterna! Dörren och fodret är kanske den ljuvaste blå jag någonsin sett.
Så fint när tapeterna, golvet och snickerierna går ton i ton utan skarpa kontraster. Njuta Spa har också en otrolig utsikt över hamninloppet men den var jag föga intresserad av när det bjöds på stormönstrade tapeter.
Efter massagen trodde jag att födelsedagsfirandet var över, men icke. Vi åkte och lämnade Juni hos farmor och begav oss hit.
Skeppsholmen!
För här promenerade vi bara en kort stund och sedan vidare mot..
Hotell Lydmar och lunch. Som kom att vara i fem (!!) timmar. Andreas hade ordnat så vänner poppade upp (helt utan att jag anade ett skvatt) och så drack vi rosévin som om det inte alls var söndag.
Tyvärr tog jag inte en enda bild för jag hade fullt upp med att babbla ikapp för två år av försummat småbabbel, men fint var det. Det här kommer jag att leva på länge.
Stor kram
Sophia