Vår matsal är verkligen husets hjärta och själ. Det är sällsynt att se såna härligt murriga boaseringar bevarade (träpanelerna). Är de inte utslitna under 60-talets moderniseringsiver så blev de vitmålade under 2010-talet. Jag tror faktiskt att de förra ägarna var en hårsmån från att vitmåla alltihop men ångrade sig i sista sekund, för en av fönsterbrädorna var nyligen målad kritvit…
Jag har ju bekänt färg som retrosexuell. Älskar allt gammal, vint och sjavigt och vill absolut aldrig modernisera (ofta till min mans förtret). Hellre ålderstiget, obekvämt och opraktiskt men vackert. Boaseringen i matsalen behövde verkligen restaureras eftersom den nötts och slitits under många årtionden. Vi har inte hittat något som styrker annat än att den är original från när huset byggdes, alltså cirka 1896.
Men hur går man tillväga?
Boaseringen är ådermålning som är gjord för att efterlikna ek. Förr var nämligen virket betydligt dyrare än hantverket, och då lät man handmåla till exempel furu för att efterlikna ek som var mer ståndaktigt. Tyvärr är det inte supermånga målare som ägnar sig åt den tekniken i dag. Men jag hittade tillslut en som var specialiserad på dekorations-och ådermålning. Tyvärr var han uppbokad minst ett halvår framåt så vi fick vackert vänta.
Nu har jag fått första rapporten från arbetet. Först görs grundmålningen av en kompanjon av honom. Då målas både speglar och ramar i en svagt gul färg. Sedan målar dekorationsmålaren ekådringarna för hand.
På bild ett är allt grundmålat i den gula färgen och på bild två har dekorationsmålaren gjort första ådermålningen (Ledsen att jag inte kan infoga bilderna löpande i texten men det fungerar inte när jag bloggar från mobilen).
Dekorationsmålaren använder de gamla speglarna som förlagor och försöker efterlikna dem så mycket han kan. När han var och inspekterade vår matsal vågade han sig till och med på att gissa vem som kunde tänkas målat originalet. Alla kända dekorationsmålare har tydligen sitt eget signum eller stil som ett tränat öga kan känna igen. Vi kommer väl tyvärr aldrig få precis vem som drog just de penseldragen, men jag är ändå glad att hans (det var väl högst troligt en karl) verk får leva vidare i viss mån.
Det är så otroligt spännade och läskigt att följa. Eftersom det är ett hantverk så går det inte på förhand att veta exakt hur slutresultatet blir. Min förhoppning är förstås att det förblir lika vackert som innan och att alla de som kommer att bo där efter oss kommer att uppskatta boaseringen lika mycket som vi gör.
Sedan är det bara det allra roligaste kvar; nämligen att välja tapeter. Om du har något murrigt förslag på lur så får du mer än gärna dela med dig. Just nu har vi inga direkta alternativ som vi väljer mellan.
Stor kram Sophia