Jaha. Var plockar jag upp tråden från sist? Jag har hunnit med en resa till Göteborg, jobbat tre veckor som produktdesigner, gjort ett frilansuppdrag, sett Juni ha sin sista sommaravslutning som förskolebarn, gjort upp midsommarplaner, gjort pizza på grillen, druckit en hink Gin och Tonic och konsumerat mängder av alkoholfri öl.
Men låt oss inte prata om det.
Utan något som jag bara måste få ur mig.
Som jag skrutit om mina goda träningsvanor. Om du läst bloggen har du garanterat hört mig prata vitt och brett om min mikroträning och löpning och hur otroligt skicklig jag är på att hålla igång. Varför jag är så fixerad vid motion är för att det är grundläggande för mitt humör. Utan regelbunden motion börjar jag äta en massa skräp och sova dåligt. Och när jag sover dåligt blir jag tvär och lättantändlig och i princip omöjlig att vara med. De senaste månaderna har varit en prövning, allra mest för min familj. Jag far runt som en osalig ande och muckar gräl med alla. Lika vidrig är jag mot mig själv. Klarar jag verkligen av något? Är jag inte för dålig för att ha ett jobb? Vem tycker ens om mig?
Allt började när jag tappade min Fitbit i våras, och tänkte att jag var alldeles för bra för att ha ett träningsarmband som påminner mig om att vara aktiv. Det fina med min Fitbit var också att den varskodde mig – nästan på minuten – när jag fick PMS. Att vara mentalt förberedd på känslostormarna gjorde dem också lite lättare att rida ut.
Jag antar att alla negativa impulser är min överskottsenergi som tar vägen någonstans. Finns det ingen fysisk ventil börjar tankarna att spinna som spolar. Runt, runt, runt med brottsstycken av becksvarta tankar om mitt väsen.
I stället för att göra upp storslagna tränings-och kostplaner har jag gått tillbaka till det mest grundläggande. Promenader för att komma upp i mina 10 000 steg om dagen. Cykel till och från jobbet, de dagar som jag orkar nu i början. Kosten är som vanligt, men jag vill vänja mig av med sötsaker igen. Gick flera år utan att äta godis, hembakt eller glass – men undan för undan har jag börjat tänja på reglerna. Klipp till att jag hittar mig själv i bilen till Ica en regnig tisdagskväll för att köpa något sött att snaska på. Jag har helt enkelt inte begåvats med karaktären att göra saker måttfullt.
En annan förändring jag ska göra är att ta min PMS på större allvar. Fick tips om boken PMS – Få hjälp med KBT. Fysisk aktivitet och hälsosamma vanor hjälper, men inte hela vägen. Tror den bästa investering jag kan göra i alla mina relationer är att lära mig mer om mig själv.
Schysst analys! Det låter som du kan hitta tillbaka till det som du tycker är goda vanor för dig. Heja, och/men var lite snäll med dig själv om det inte blir en blixtsnabb återgång!
Du har ju en väldigt hög ambitionsnivå. 10 000 steg kommer jag bara upp i undantagsvis, men försöker sikta på att i alla fall inte ligga under 5000 någon dag (eeeh,.. utom söndag, då jag tillåter mig en helt kravfri vilodag). Jag tror att nyckeln till att lyckas med hälsosamma vanor är att inte begära för mycket av sig själv, och framför allt att inte tänka att det är allt eller intet. ”Lite är bättre än inget” är ett mantra jag muttrar till mig själv ofta. ofta. Jag vill inte påstå annat än att jag är jätteimponerad av dina träningsvanor, men var inte för sträng mot dig själv!