I somras diskuterade jag Anna Björklunds bok med min kompis, särskilt kapitlet om skönhet. Min vän har ett fysiskt arbete i en mansdominerad bransch, och har haft som utarbetad strategi att låta sig betraktas som ett objekt och inte ett subjekt. Medvetet undviker hon smink och kvinnligt kodade kläder under arbetstid. Jag förutsatte att hon skulle vara starkt kritisk till den uppenbara assymetrin mellan kvinnliga och manliga skönhetsideal. Hon var dock inte hälften så uppeldad som jag, och nöjde sig krasst med att konstatera att skönhetsidealen är vad de är, men att kvinnor också har agens att bestämma över sin insats. Och det ligger något i det, få kvinnor tvingas ta botox under pistolhot.
Jag vill börja med att klargöra att jag och Anna Björklund är uppvuxna med helt olika ideal, och hon beskriver en barn-och ungdomstid som är helt främmande för mig. Hon vittnar om en utseendefixerad kultur där en fuldag var anledning nog att sjukskriva sig. Själv bodde många år med en ensamstående pappa, och blev introducerad för konceptet ”balsam” först i tioårsåldern.
Det påstås ofta att vi är en utseendefixerad generation. Jag köper inte att samtiden är mer utseendefixerad än tidigare generationer, skillnaden är väl bara att fler har resurser att ägna sig åt sitt utseende och att metoderna är fler.
Skönhetsindustrins allra största problem är att den till stor del torgför rent nonsens, som i sämsta fall är rent hälsovådligt. Som konsumenter är vårt största problem är vi så villigt låter oss luras, trots att de flesta av oss rent logiskt känner igen en marknadsföringsbluff när vi ser den. Om antirynkkrämer hade fungerat, hade Donatella Versace inte spenderat en förmögenhet på att se ut som en vaxfigur i ansiktet.
Narrativen kring manlig och kvinnlig fåfänga är intressant. Fåfänga kvinnor målas nästan alltid ut som offer – duperade av ouppnåeliga ideal – eller dumma våp som är oförtjänta av allmänhetens respekt. Särskilt kvinnor vars ansträngningar syns tydligt. Fåfänga män ses som omanliga och självupptagna.
Är det verkligen så att alla kvinnor som ägnar sig åt digra skönhetsrutiner antingen är offer eller våp? Eller säger detta mer om hur vi betraktar kvinnligt kodade sysslor? Att vi alltid söker efter förklaringar? Och att vi tenderar att utvärdera kvinnor efter hur goda kvinnliga förebilder de är?
Det är sällan män ställs till svars för att vara dåliga manliga förebilder. Kvinnliga intressen ska i hög grad utsträckning problematiseras (som ofta används om ett modernare ord för moraliseras) medan manligt kodade intressen ses som legitima. Alternativt som kuriosa nördintressen.
Nu låter det som att jag är helt okritisk till skönhetsindustrin. Det är jag inte, men jag är nog mest kritisk till att vidlyftiga marknadsföringspåståenden alltför sällan granskas. Inte att industrin existerar över huvud taget.
I debatten läser jag ofta att kvinnor spenderar orimliga summor på skönhet varje månad (nu verkar det vara så att summorna är mycket ojämnt fördelade mellan olika grupper, mest spenderar kvinnor i Stockholm). Och att detta alltid ställs i kontrast mot ett intresse för sparande. Och argumentationen håller i teorin; det är ju svårt att räkna avkastningen på en porminimerad hy.
Men. Finns det några som helst bevis för att kvinnor skulle ersätta hyaluronsyra mot pensionssparande? Är det inte lika troligt att pengarna skulle spenderats på andra nöjen? Restaurangbesök, resor, ännu mer kläder? Vi vill ju gärna tro att alla människor innerst inne är rationella och nyttiga, och allt som betraktas som icke-rationellt och onyttigt är ett resultat av marknadsföring och destruktiva normer. Men människor i en kontext är ju mer komplicerade än så. Och varför resonerar vi inte på samma sätt med tatueringar? Piercingar? Det är ju också ett ovarsamt spenderande av en potentiell pensionspott.
Faktum är dock att finns en inneboende logik i att göra sig vacker. Vi ger attraktiva människor obestridliga fördelar i form av mer uppmärksamhet, högre lön och högre social status. Detta tror jag att vi måste diskutera mycket mer i stället för att problematisera folks ansträngningar att bli attraktiva. Det är ett hyckleri att öppet bestraffa vad vi i innerst inne belönar.
Jag har också landat i slutsatsen att fåfänga och skönhet är en skala, och inte något binärt. Min kompis – som för övrigt är orättvist attraktiv och aktivt måste förfula sig – ägnar sig också skönhet när hon känner för det.
Jag är betydligt mer skönhetsfixerad nu än för 10 år sedan. Men jag äger inga syror eller masker, och sminkar mig inte dagligdags. Har absolut inga problem med att vara ful, men njuter av att känna mig åtråvärd. Som den tarvliga, simpla, lilla, onyttiga människa jag är.
Ack ja, vad jag kan känna igen mig i dina slutord. Men jag måste också säga att för mig har skönhet i alla former ett egenvärde – och ett mycket högt sådant. Jag älskar vackra miljöer, vackra föremål, vackra kläder. Även vad det gäller bruksföremål prioriterar jag definitivt estetiken. Saker måste fungera någorlunda förstås, men jag tar hellre (till cxempel) en snygg brödrost som rostar ojämnt och kräver en hel del mäck med att vända brödskivorna efter halva tiden än en ful som rostar perfekt. Och MYCKET hellre ett kallt och dragigt och opraktiskt boende i ett vackert gammalt hus än ett välfungerande själlöst dito i något fult och nybyggt. (Ja, jag tenderar att dra likhetstecken mellan fult och modernt i alla fall vad det gäller arkitektur.)
Så då är det ju självklart att jag vill ha vackra kläder och själv vara så vacker som det är möjligt. Jag är kvinnan som går omkring i hellånga svepande glamorösa 40-talsmorgonrockar och högklackade tofflor när jag är ensam hemma. För att det ger mig tillfredsställelse. Och naturligtvis klär jag upp mig så mycket som bara är möjligt utan att sticka ut FÖR mycket så fort jag får chansen. En kvinna kan faktiskt göra sig vacker för att det ger henne själv tillfredsställelse – det behöver inte vara för att behaga männen i sin omgivning. (Jag är för övrigt inte särskilt behaglig i mitt sätt, så i så fall är det vad jag borde jobba på. :-)) Så jag tycker inte att det ligger något tarvligt eller simpelt i det. Jag tycker att det är tarvligare att skita i sitt utseende och utsätta andra människor för en deprimerande syn. Som en engelsk skribent (har glömt vem) sa angående att satsa tid och pengar på sitt utseende: ”It adds to the gaiety of the nation.” Håller med.
Det är intressant att höra lite nya perspektiv, det känns som att vi haft samma narrativ kring detta i många år nu och vi behöver prata om det på nya sätt.
Jag tycker att det är svårt, jag försöker att inte göra något som jag inte kan stå för inför min dotter. Alltså gör jag inte botox, färgar inte håret, sminkar mig inte till vardags, fixar inte naglar eller köper nya kläder i onödan. Etc etc. Men jag sminkar mig när jag vill vara ”fin” (ibland försvarar jag det med att det är socialt och kulturellt förväntat och att man gör sig ”fin” på andras villkor för att visa respekt. Samma resonemang som jag använder de få gångerna jag ber min dotter att klä sig på ett visst sätt mot sin vilja, på typ bröllop och liknande). Men trots att jag tycker att dessa saker är viktiga att säga nej till rent moraliskt (och ekonomiskt) så leder det till att jag känner mig lite ful. För det mesta trivs jag med att vara ”naturlig” och med mitt vanliga utseende, men ju mer ”alla andra” fixar med sitt, desto längre ifrån varandra hamnar vi skönhetsmässigt. Och jag är väldigt medveten om det när jag är i sammanhang med andra kvinnor. Så då är jag ju inte bekväm med mitt val riktigt, men det är ju ett resultat av den otroligt höga ribban det är i samhället just nu, och inte ett resultat av mitt utseende eller mina egentliga preferenser. Jag hoppas ju att mina val får någon slags dominoeffekt, där kanske någon i min närhet struntar i sminket eller botoxen eller fejknaglarna, men tyvärr så är ju pressen från samhället mycket större. Förlåt för helt osammanhängande tankar från en förvirrad mamma, men jag hoppas att samhället vänder igen så småningom!
Jag känner samma som dig. Jag sminkar mig aldrig, fixar aldrig naglar, färgar inte håret. Dels pga ekonomi men även pga ointresse. Jag jobbar i ett serviceyrke som har med mode att göra och träffar kunder hela dagarna. Då kommer det in många fina fixade kvinnor och bredvid dem känner jag mig ofta lite ful och ofräsch. Blir frustrerad när jag känner så och har inte hittat något sätt att hantera det på. Jag tänker att jag försöker nudga andra i min närhet att sänka kraven på sitt utseende, att det är okej att inte göra så mycket mer än att borsta håret o sätta upp i en toffs.
Imponerande att inte fixa sig så mycket när man jobbar i den miljön! Jag hade nog inte klarat det, jag arbetar i vården och även om mina kolleger alltid är mer fixade än jag, så finns det ändå en gräns i hur fin man kan vara i matchande vårdkläder och kortklippta naglar.
Intressant hur olika man ser på det här med kläder och utseende. Jag uppfattar det till exempel inte som att ribban ligger särskilt högt i det samhälle jag lever i, alltså Sverige, Malmö, en akademisk miljö år 2022. Min uppfattning är att ribban låg betydligt högre för 50 eller 100 år sedan både vad det gäller klädsel och allmänt ”fix”. Och att den också ligger högre i många andra länder än i Sverige. Jag kan tycka att vi i Sverige är väldigt tråkigt klädda och bryr oss alltför lite om vårt utseende. Men. Jag kan inte förneka att ju mer underordnade kvinnorna är i ett samhälle, ju mer bryr de sig (tvingas de bry sig) om sitt utseende, eftersom de är beroende av männens uppskattning för sin ekonomiska trygghet. Och som feminist kan jag ju knappast tycka att det är en särskilt bra situation. Jag har till exempel hört om kvinnor i USA som fått veta av sin arbetsgivare att det inte är acceptabelt att komma osminkad till jobbet, vilket ju får mig att vilja sparka den arbetsgivaren på något ömtåligt ställe: Det ska f-n ingen bry sig om ifall jag sminkar mig eller inte, och om det hade krävts av min arbetsgivare hade jag nog omedelbart gått i sminkstrejk.
Men samtidigt, som Sophia skriver, så stör det mig också att det som kvinnor gör nästan automatiskt nedvärderas. Att bry sig om sitt utseende = ytligt. Men ett typiskt manligt intresse som att kolla på fotboll och annan sport, vilket jag tycker är så tråkigt och meningslöst att klockorna stannar, får MASSOR av utrymme i media och behandlas med stor respekt som om det var något viktigt. Märk väl, jag gillar att träna och hålla mig i form. Men att kolla på när andra motionerar? Kan inte se poängen. Och att män ägnar stort intresse år något så meningslöst samtidigt som de ser ner på det som kvinnor gör och intresserar sig för (samtidigt som de helt klart anser att kvinnor bör vara sexiga och attraktiva, snacka om ett ”double bind”) gör mig mer än lite irriterad.
Men om en god feminist måste se ut som Lena Andersson (som alltså anser att man som feminist helt enkelt inte kan/bör/får bry sig om sitt utseende, för då spelar man med i patriarkatets värderingar) så tycker jag tillvaron känns rätt så trist. Jag använder ytterst lite smink, och botox är inte aktuellt, men jag går och får mina naglar påbyggda var tredje till fjärde vecka (för att jag har så kassa naglar i mig själv) och jag färgar håret hos en frisör var tredje vecka för en hisklig summa varje gång (för att jag har så mycket grått). Ett tag ”byggde” jag också mina ögonfransar ungefär lika ofta. Jag slutade inte med det för att jag kommit till insikt om hur ytlig jag var utan för att det slet för mycket på mina egna fransar – varje gång nya skulle sättas på så drog de bort de ”gamla” fuskstråna på ett sätt som gjorde att en hel del av de naturliga stråna rök också, och DET var inte ett pris jag var beredd att betala. Så ja – jag ägnar både tid och pengar åt mitt utseende. Alldeles för mycket skulle säkert många säga.
Ja, jag kommer alltså inte heller fram till någonting i detta, och jag är på många sätt väldigt kluven, men det känns bra att åtminstone reflektera.
Ja, det spelar nog väldigt stor roll var man bor, även inom Sverige. Jag bor i Helsingborg som ju är en väldigt borgerlig stad, många är rika och det har satt en viss standard för utseende och klädsel. Här finns ingen akademisk kultur att tala om, och det vanligaste intresset enligt min uppfattning är inredning (främst nyproducerat) och frisörbesök. Jag tror att det är en helt annan kultur i Malmö. I Stockholm där jag bodde innan finns samma kultur som här, men har man möjlighet att välja Batman bor och arbetar finns det andra grupper att söka sig till.
På Irland där jag bodde tidigare var det en väldigt specifik standard för hur man skulle se ut, men bara på helgen. I veckan var man klädd i arbetskläder eller mjukiskläder och kvinnor var osminkade och ofixade. Men till helgen var det brun utan sol, frisörbesök och nya kläder med höga klackar. Det kändes på sätt och vis mer ärligt att klä upp sig till helgen och vara avslappnad i veckan, än det mer svenska att bara se allmänt perfekt (fast ändå naturligt snygg) ut dygnet runt och året och året runt. Jag önskar att alla kvinnor kunde spendera precis hur lite eller mycket tid och pengar på sitt utseende som de vill, utan vare sig uttalade eller outtalade krav på sig utifrån. Men tyvärr är det nog inte många som kommer undan detta.