Hej från min onsdag. Igår gjorde jag inte vad jag brukar göra och knata direkt hem efter lämningen, utan jag slog en lov hit. Till badbryggan där jag tar mina söndagsdopp.
Det var en helt oförstörd morgon. Så jungfrulig att jag kände att ett häftigt andetag kunde få vattenytan att krusa sig. Stod här och njötglodde en stund.
Men i dag var jag inte här för att bada. Utan för att arbeta. Vår Gård har i brist på konferensgäster öppnat upp sina arbetsytor för grannskapet. Här finns det wifi och handsprit och gott om plats. Och den här utsikten.
Skulle jag någon gång få för mig att bygga en passage skulle det inte vara mindre anspråkslöst än att utsikten tar andan ur en.
Jag hade egentligen ingen anledning annat än att jag var less på att sitta vid matbordet och arbeta. Andreas också, så vi gick hit tillsammans och satte oss vid varsitt bord och sen såg jag inte röken av honom på resten av dagen.
På lunchen knatade rakt ut i allt det härliga och tog en promenad med en granne. Vi pratade såklart om C-ordet tills vi blev alldeles matta. Fy fan vad jag aldrig ska prata mer om Corona sen.
Vår Gård har liksom lyckats med stilmixen nationalromantik och 60-tal. Tycker det är så otroligt fint!
I alla fall fastnade jag för den här lilla väggbonaden med Josef Franks ”under ekvatorn” som sitter utanför toaletterna. Den hade jag velat plocka med mig hem. Tror för övrigt att 2021 blir året då väggbonaden får sitt rättmätiga erkännande. Inte mig emot.
Och sen slog klockan 15.15 och jag packade ihop för dagen. Lunch hann jag och Andreas aldrig äta tillsammans. Klassiker.
Och det var det spektakulära som hände igår. I ett vanligt liv hade det bara varit ytterligare en dag. I pandemi-livet en pulshöjning motsvarande en efterlängtad konsert, minst.
KRAM