Jul blev

Det blev en himla fin julafton. Trots att minstingen i familjen vaknade snorig. Både min mamma och pappa hade redan kommit dagen innan, så det var inte lönt att ställa in firandet.

I stället dukade vi upp till frukost medan solen sken som en strålkastare in i matsalen.

Croissanter, nybakt surdegsbröd med hemgjord päron, lime-och vaniljmarmelad. Tacka vet jag Andreas. Vi lyssnade på radiokalendern och drack både påtår och tretår. Hur skulle vi göra det mesta av dagen? Vi bestämde oss för att dela upp oss. Pappa passade Nils och Andreas fortsatte att göra julmat. Den halländska långkålen gör sig inte själv.

Jag, mamma och Juni åkte till golfbanan och störtade ner från kullarna med pulka och stjärtlapp. Under natten hade det snöat två centimeter och det förpliktigade. Snötäcket var så klent att jag åkte sönder stjärtlappen på första åket, och kom hem med blåmärken på skinkorna från all småsten. Ändå värt!

På vägen hem handlade vi mer av sånt vi behövde. Två säckar ved och clementiner. Till vårt präktiga citrusbord.

Var så oerhört tacksam för att vi hade fått bort täckskivan som satt mellan köket och hallen, dagen till ära. Så att vi kunde njuta av vår nästan-färdiga hall. Fattas bara några strykningar färg och garderober. Och lampa, om man ska vara petig.

Gästrummet var också iordninggjort. Sånär som på tapeter, belysning och värme. Jaja, detaljer! Här sov pappa på en tältsäng. ”Fint men kallt” sa han.

Medan pappa och barnen tittade på Kalle Anka gjorde vi iordning sista piffet. Pappa är minst lika engagerad som barnen. Själv tappade jag intresset exakt samma år som smartphonen lanserades. För husfridens skull håller jag traditionen vid liv och slår på tv:n vid 15 och gör något annat.

Duka till exempel! Av min mormors väninna Marianne fick jag en handbroderad julduk, från 40-talet gissar jag. Den gjorde hela dukningen. Bar en gammal klänning från Dagmar och en hyrd tröja i merinoull under. Tycker jag river av looken som tjurig kulturarbetare med den äran.

Vår yngste gjorde om soffan till ett tåg. Som han försvarade från vargar med en ”hamme”, alltså hammare.

Så! Dags att äta. Vi äter en lunch precis efter Kalle Anka, och framåt kvällen får man fylla på med pepparkakor och snask om magen kurrar igen. Förstår att vissa äter julmiddagen senare, men såna barbarer är vi inte.

Andreas dukade upp mer hembakt bröd. Och tunnbröd. Och ost, sill, lax, julskinka, köttbullar (vanliga och veg), potatis, revbensspjäll och hemgjord korv, och rödkål och långkål. Ur bild dock. Vi har haft år med mer veg (tex en vegetarisk julskinka, köttbullar och sill), men landat i att vi behåller en del klassiker ändå. De äts nämligen upp, till skillnad från mina mer experimentella inslag som tofusillen. I stället tillagar vi små volymer och väljer ekocertifierat.

Efter Kalle Anka var det traditionsenlig fackeldans i kvarteret. Cirka 20 grannar slöt upp för dans runt i korsningen Ringparksvägen och Danska Backarna. Små grodorna, räven raskar över isen och så avslutar vi med raketen. Tog inga bilder och det ska du vara glad för.

När vi kom hem fick min bror göra en tomteutryckning. Men blev avslöjad tämligen fort. Ett sundhetstecken, ändå. Att min äldsta är såpass klarsynt att hon känner igen en fusktomte när hon ser en. Nils fick en boll, och fler hammare och träverktyg. Eftersom de är att betrakta som förbrukningsvaror i hans vård. Vi är inne på tredje setet. Juni fick lite ridgrejer som hon önskat sig. Och böckerna i Knyckert-serien och lite pyssel. En del begagnat och en del nytt och lika glad för allt.

Sedan var det fri lek tills att det var nattning och två rara stupade i säng. Vi vuxna stannade uppe och såg Karl Bertil Jonssons jul på SVT Play och sippade på en Irish Coffee. Jag gav upp efter halva dock. Pappa hade sig digitaliserade hemvideor från åren 91 – 93. Fram till ögonlocken klippte vid 11-snåret glodde vi på utdrag från vintern 92, våren 91 och den stora kräftinvasionen 93. Det mesta mindes jag inte alls.

Det tycker jag ändå är värt att påminna om. Särskilt om julen inte blev som planerat. Av hela år när man är barn minns man högst fem minuter ändå! Vad var det bästa med julafton? frågade jag min äldsta på kvällen. ”När mormor trampade på en clementin!” svarade hon. Inte nog med att barn glömmer det mesta, man har heller ingen särskild kontroll över vad de kommer att minnas.

Kram