Jag var ett hypokondriskt barn. Under flera år betraktade jag varje gryende morgon som ödets chans att leverera en dödsdom. Mina fantomåkommor hade alltid hundra procent dödlig utgång. Eftersom jag var rädd för hål i tänderna borstade jag dem nitiskt. Så till den milda grad att tandköttet vid ett tillfälle började blöda rikligt. ”Herregud nu ÄR jag döende” tänkte jag medan jag stod framför badrumsspegeln med blödande mun och författade mitt testamente. Under flera år var jag fixerad av min avföringskonsistens. För hård? Troligen döende. För löst! Definitivt döende. Utvecklade också svår skräck för kräkningar, och fantiserade om att bli försatt i medicinsk koma när magsjukan härjade på skolan. Så att jag kunde minimera mina kontakter med omvärlden tills sjukdomen ebbat ut. Jag underlåter att måla upp scenen om den gången jag fick kännedom om att en vedervärdig sjukdom som hjärnhinneinflammation existerade.
Tack och lov var Google ännu oupptäckt under hela min barndom. Mina sjukdomar hämtade sin näring från ett barns vilda fantasi, vilket i efterhand var nog så illa.
För den inbillat sjuka finns det ingen glädje i att vara frisk. En avförd diagnos öppnar nämligen bara dörren för tio ytterligare potentiella åkommor. Jag minns faktiskt inte hur och när jag blev kvitt min hypokondri. Jag antar att det skedde parallellt med att jag blev varse om att livet var fullt av riktiga prövningar. Energin räckte väl inte till att tampas med både inbillade och verkliga problem.
Klipp till två decennier senare och min maniska fixering vid avföringscykeln (bajsar man på kvällen är man döende!) som ett inte helt orimligt förslag man får i valfri hälsorelaterad grupp på internet (du har väl doktorerat i din menscykel kvinna?!).
”Kunskapen är alldeles för låg” läser jag jämt i intervjuer med drabbade eller närstående. Eller som ett generell åsikt i kvinnogrupperna på facebook. ”Mmmm, folk måste få veta” instämmer vi, utan att ifrågasätta vad den kunskapen ska bidra med hos folk.
Jag lutar mig mer och mer åt en radikal åsikt. Räcker det inte att sjukvården har tillräcklig kunskap om våra sjukdomar och botemedel? Måste man bli bildad i varenda faslig sjukdom som existerar. Det viktigare är väl inte att alla ska ha kunskap – utan att kunskapen ska finnas tillhands för de som behöver den? Vi odrabbade kan i stället ägna oss åt att träna på att känna empati med de som haft otur.
Att många kvinnosjukdomar är lågt prioriterade, felbehandlade och obehandlade är både skamligt och skandalöst. Men ständig pådyvling av information till kvinnor om hormoner, menscykel och fertilitetsförståelse – gör det oss bättre?
Jag har vänner som gjort fertilitetsutredningar och undersökt möjligheterna att frysa sina ägg när de närmat sig 30 och ännu är obefruktade. De har genomlidit år av oro och ångest inför en fertilitetskamp, som sedan helt uteblivit när de blivit gravida på första försöket. Jag förringar inte den ofrivilliga barnlöshetens smärta, men jag ifrågasätter den generella uppfattningen att kvinnor ständigt behöver påminnas om sin biologiska förutsättningar. De flesta kvinnor i dag är smärtsamt medvetna om att fertiliteten minskar i takt med stigande ålder. Jag känner inte en enda kvinna som vaknat upp en dag och plötsligt – som en blixt från klar himmel – drabbats av insikten att hon är för gammal för barn. Däremot känner jag en hoper som oroat sig över risken att äggen sinat den dagen man behöver dem.
Jag ser inte bristen på information om sjukdomar som generellt problem alls i dag. Kunskap är ett tveeggat svärd, även om vi sällan benämner det så. Man kan ju inte radera oönskad kunskap med hjälp av tankekraft. Däremot tycker jag att frasen ”kunskapen är alldeles för låg” är ett kollektivt dumförklarande. De flesta av oss kommer någon gång att bli sjuka, det är nästan matematiskt omöjligt att hålla sig frisk under nittio år. Kanske är det oklokt av oss slösa våra goda dagar på att bli påminna oss om de dåliga.
hehe, just det här med fertilitet är kanske en av mina hypokondrigrejer. när jag var yngre var jag PANISKT rädd för att bli gravid. på nivån att jag tog så många gravtester på ungdomsmottagningen att de föreslog att jag ”skulle gå och prata med någon”. rädslan satt i så länge att jag nog var runt 27 innan jag insåg att om jag skulle bli gravid då så skulle det ses som ganska normalt och inte, som jag tyckte, en tonårsgraviditet. sen gick åren och vid 40 så insåg jag att det kanske var lite brådis med det här att skaffa barn. jag utgick kallt från att det inte skulle gå. redan innan vi körde igång började jag klandra mig själv i förskott för att jag inte tagit tag i detta tidigare. det tog ungefär ett halvår innan jag blev gravid på helt naturlig väg. även om ett av fostren i det tvillingpar jag väntade gick under på grund av en kromosomavvikelse (vilket ökar med stigande ålder) kändes det ändå väldigt snopet att det gick så lätt då jag ställt in mig på att aldrig bli mamma.
min invändning mot allt detta är att ”utbildning” ofta förväxlas med ansvar. ofrivillig barnlöshet är något som i högsta grad även påverkar män. men jag gissar att ämnet inte diskuteras lika flitigt bland män? (här utgår jag icke-cyniskt från att inte alla män får en 40-årskris och skaffar sig en ny, yngre kvinna som han senare skaffar barn med). vilket då resulterar i att kvinnor är de som måste ta ansvar över fertilitet generellt i en relation. jag hoppas att det kommer ändra sig, speciellt som att forskningen numera visar att kvaliteten på mannens spermier också spelar roll. inte bara för fertiliteten utan även för eventuella sjukdomar, exempelvis autism.
Själv är jag motsatsen till hypokondrisk. Har aldrig ägnat en sekund åt att tänka på sjukdomar. ”Men guuud vad ointressant!” är min spontana reaktion till allt som har med sjukdomar att göra. Coronapandemin var en prövning för att man inte fick gå på fest och träffa människor och göra roliga saker, inte för att jag för ett ögonblick trodde att jag själv eller någon jag kände skulle kunna bli sjuk. Och om jag hade blivit det hade jag bara sett det som ett irritationsmoment man måste vänta ut. Det skulle aldrig falla mig in att en sjukdom skulle kunna vara farlig.
Inte ens när jag hade en kraftig luftvägsinfektion med skrällande hosta förra sommaren kunde jag för ett ögonblick tro att det kunde vara corona eller komma på tanken att testa mig. Jag ställde in ett besök på en bekants sommarställe, men det var av hänsyn till att andra människor kan oroa sig för sjukdomar och jag försöker vara empatisk med dem som har sådana hang-ups. Att det fanns människor som kollade på nyhetsutsändningar om pandemiläget är uppriktigt sagt obegripligt för mig. Jag menar det inte som kritik eller på något föraktfullt sätt, jag menar bara att jag bokstavligen inte kan begripa att man kan kolla på något så ointressant.
”Men så är jag ju förstås aldrig sjuk heller, ”sa jag till min partner när vi pratade om detta för ett tag sedan, varpå han påpekade att jag regelbundet som en klocka får influensa i februari varje år och då ligger totalt däckad en vecka plus har haft en hel del andra större och mindre åkommor, inklusive en struma som nästan höll på att ta kål på mig för ett antal år sedan. Jag fick inse att det kanske stämmer, men räknar fortfarande detta som banala, triviala undantag från regeln att jag aldrig är sjuk. Tror fortfarande inte att jag kan bli sjuk. Och om jag bli det är det bara ett irriterande, tillfälligt undantag från regeln, som jag glömmer bort så snart jag tillfrisknat. Naturligtvis var jag också övertygad om att mina barn inte kunde bli sjuka, och förutom dotterns vattkoppor kan jag verkligen inte minnas att de någonsin var det.
Min syster är läkare. Hon är likadan. När hennes barn var små trodde hon heller aldrig att de var sjuka ens när de var det. ”Det är nog ingenting,” sa hon när hennes äldsta dotter klagade på ont i handleden. Tja, det visade ju sig så småningom att den var bruten.
Tankeväckande!
Jag tycker nog ändå att man som tjej mest får info om hur man skyddar sig mot graviditet, och sen är det lite diffust detta med fertiliteten och hur den funkar. När jag gick på utredning inför IVF blev i alla fall jag förvånad över att det kunde vara så svårt att bli gravid, och även med IVF kan det vara det. Vi fick oddsen 1 på 20 att vår IVF skulle lyckas, och det kom som en chock. Men ett år senare fick vi vårt lilla mirakel, det var fantastiskt såklart!
Som läkare önskar jag faktiskt att fler vågade känna tillit till vården (Ja, jag vet att den inte alltid är perfekt). Som du skriver, vad gör det med oss att vi själva som privatpersoner ska ha så mycket koll och ligga på, kräva prover, undersökningar etc? Som läkare tränas man i under lång tid att se den bredare bilden, väga många aspekter. När ska man avstå från ett prov? Vad blir konsekvenserna av att man får ett gränsvärde? Vad betyder en liten skugga på en röntgen? Sånt hanterar vi hela tiden, det är vårt ansvar. Alla avvikelser betyder inte sjukdom. Det är en konst att veta när man ska leta vidare och när man ska avvakta. Patienter ser det ofta snävare utifrån något de hört eller läst. Att bära bördan att ”men tänk om de missar något!” är också tung. Hitta nån som verkar vettig och lyssna på den. Och lev på!
Jag är kluven. Har själv insett att min kunskaper är väldigt bristfälliga vad gäller fertilitetsbehandlingar, klimakteriet etc, men tror det beror på att jag har väldigt få kvinnor i min bekantskapskrets och en liten släkt med få barn. Studerade inom ett väldigt mansdominat ämne och är ensam kvinna på min avdelning. Vi pratar aldrig om sådana grejer.
Jag tycker att skola och vård inte gett oss tillräckligt med kunskap om våra kroppar. Vem gick liksom höra om fertilt sekret? Det finns kvinnor som trott att de är sjuka när de sett sitt fertila sekret i trasorna. Vem fick lära sig i skolan att en inte blir gravid när som helst i menscykeln?
Jag har tack och lov inte behövt kämpa särskilt längre för att få mina barn, men de kunskaper jag senare fått gratis hos Vulverine (Jenny Koos) har liksom gett svar på de problem jag faktiskt hade. Och gett mig en helt annan kroppsförståelse.
Jag tror att om man tycker att det är jobbigt att veta att man kan påverka delar av sin hälsa genom hur vi lever, så kanske man inte lever helt optimalt. Vilket dessutom är svinsvårt i vårt moderna samhälle.