Nu har vi bott i huset i drygt ett halvår. Fastän jag fortfarande kan sakna stan och lägenheten känner jag mig lyckligt lottad som får bo här. Huset ligger mitt bland höga träd, branta backar, snirkliga vägar, hemliga grusgångar och lummiga trädgårdar. Och det allra bästa är att vi bara en en kort tågresa från stan. Visst svär jag högt när jag missar tåget med en hårsmån och tvingas vänta i hela 20 minuter på nästa, men annars vore jag inte en äkta stockholmare. Om än inflyttad.
Det var faktiskt inte det minsta sjävklart att vi skulle lämna Söder. Länge närde jag en slags bild av oss som en cool innerstadsfamilj som åt brunch på helgerna och träffade kompisar i parken. Är så glad över att jag gjort upp med bilden av mig en gång för alla. För sådär värst mycket parkhäng blev det aldrig och då rakt inga bruncher (som inte slutade i total kaos i alla fall).
Allra bäst med att bo i hus är följande:
Enkelheten med trädgård. Visst att det är extra mycket att pyssla om men det vägs upp av att det bara är att öppna dörren så är dagen gjord. Vi slipper jaga lekplatser eller tillbringa helgerna med att gå på barnsalsa.
Utrymmet. Vi bor inte jättestort utan prick på 153 kvadrat. Men det är tillräckligt stort för att kunna ha övernattningsgäster. Kanske det mysigaste att ha kompisar som sover över?
Gemenskapen. På vår lilla gata med åtta hus är det två andra familjer vars barn går i Junis förskoleklass. Det är fint att tänka att de en dag blir ett litet gäng som kanske håller ihop i flera år.
Naturen. Nära oss ligger ett stort naturreservat med badplats och vandringsstigar. Bara en kort cykeltur bort.
Pendlingen. Jag har verkligen inget emot att pendla. Ibland cyklar jag och då är det i princip rena fröjden. Jag lyssnar på p1 eller pod och får bylsa på mig med halsduk eftersom vinden pinar i ansiktet. Enkel väg är det 1.6 mil och mitt rekord är 36 minuter (33 till förskolan). När jag åker tåg passar jag på att jobba eller läsa bok. Buss är inget för mig dock, det ska vara tåg eller cykel.
Våren! Nu står snart trädgården i blom. Vi har körsbärsträd, päron-och äppleträd och ett persikoträd.
Och nackdelen då?
Det är förstås otroligt mycket lättare att bo i lägenhet. Man slipper räfsa löv och oroa sig över allt möjligt som kan gå sönder. Framförallt slipper man spindlar och möss. I dag hörde jag ett krafsande från köket. Och när jag öppnar luckan till matavfallspåsen möts jag av två par kolsvarta ögon som stirrar på mig. Möss. Skrek i högan sky och skrämde livet ur vår dotter. Hon hörde dock fel och upprepade ”bara två mössor, inge farligt mamma.” Sedan tog Kjell en mus och pep all världens väg. Så dags nu liksom.
Kram Sophia
Härligt, det låter som du har kommit hem! Trevlig helg!
Lite sen på bollen men jag är en sån som läser bloggar i perioder så läser i kapp alla inlägg nu.
Jag har vuxit upp med tio min t-bana från centralen. Jag har alltid haft en vision om att jag vill bo i hus och ha en trädgård, både för närheten till naturen, att kunna odla egna grönsaker, men också för mina ev. framtida barns skull. Men jag har verkligen svårt att se mig själv bo långt bort från stan. Tänker tillbaka på mina klasskompisar från skolan som bodde långt bort som alltid hindrades av att behöva ta sista tvärbanan/pendeln hem och inte kunde hänga med på grejer på kvällarna etc. Och jag sa till mig själv att jag inte vill utsätta mina barn för det, jag vill att de ska ha alla möjligheter nära till hands.
Nu blev frågan kanske väldigt lång men det jag egentligen undrar är vilket område ni nu flyttat till? Som ändå bara är 20 min från stan. Och om du har några tips om hur man kan släppa ”centralitetspressen”.
Hej! Jag ska svara på din väldigt bra och intressanta frågor snart. Jag har verkligen behövt klura. Blir nog ett inlägg om det snart.