Jag står med ena handen i en burk med linoljefärg medan jag skriver detta. Just nu fixar och donar vi för fullt i huset för att det ska bli beboeligt. Vilket det förstås egentligen är, men bara inte så som vi vill ha det.
Mina tankar har osökt fört mig till det här med renovering. Det har ju blivit ett minst lika stort livsstilsprojekt som klädstil för många. Drygt en miljon svenskar köpte rot-tjänster under 2016. Den totala kostnaden för staten landade på 11.2 miljarder (källa: Skatteverket). Jag själv är en av de som utnyttjat rotavdraget för renoveringen av vår förra lägenhet. Men jag kan inte låta bli att undra över varför det skrivs så lite om de konsekvenserna av vårt hysteriska renoverande? Vi renoverar bort kulturvärden och byggnadshistoria till förmån för kortsiktiga trender. Jag läste en artikel på nätet i tidningen Land som hävdade att mer byggnadshistoria försvinner i dag än under 60-talet, men att det denna gång sker helt utan protester. Det vill säga att vi jämnar gamla byggnader med marken eller blåser ut dem till förmån för ny, modern inredning (vilket också är intressant eftersom undersökningar visar på att äldre byggnader tingar högre försäljningspriser är nybyggna hus).
Jag vill såklart inte skriva någon på näsan, utan bara lyfta fenomenet med renoveringsfeber eftersom det är så högaktuellt för mig. Detta är mitt tredje boende och min tredje renovering. Jag ska villigt erkänna att under min första renovering hade jag inte en susning om att något som byggnadsvård ens existerade som begrepp, eller att moderna renoveringsmetoder ofta är väldigt dåliga för miljön. Jag ville bara ha ett fint kök som alla andra. Intresset växte så smått fram när vi köpte vår förra lägenhet, men inte förrän nu har jag börjat att bejaka det på allvar. Jag är på inga sätt en expert utan ser mig själv som en nyfiken nybörjare som gärna lär mig mer om hur man renoverar på hållbart vis.
För om det är något som jag tycker saknas i debatten så är det frågan om hur vi renoverar med hållbara metoder. Jag tänker också på hållbarhet över tid. För jag anser inte att hemmet är något som bör dikteras av trender. Det är ju helt absurt att vi har förväntningar på oss själva att soffan eller köket är något som ska bytas ut efter rådande trend.
Jag tycker inte att det är något fel på att vilja bo ombonat. Vi har alltid velat smycka ut både oss själva och vårt hem. Om människan inte hade en förkärlek för det estetiska hade vi väl aldrig besvärat oss med grottmålningar. Men jag tycker att det är osunt så som vi konsumerar inredning och nu även inredning av det mer permanenta slaget, så till exempel kök och badrum. Vitvaror behandlas som förbrukningsvaror och diskbänken är något man byter ut efter humör.
Jag ska strax återgå till måleriverkstaden, men jag vill dela med mig över hur jag (numera, jag har ju tidigare gjort prick alla missar en kan göra på området) resonerar kring renovering:
- Är det motiverat? Är det en fråga om underhåll en standardförbättring eller handlar det bara om att jag ska få det i min smak? Det senare behöver inte vara fel men jag försöker välja metod därefter.
- Vad är den förväntade livslängden? Renoverar jag enligt en rådande trend eller så som jag faktiskt vill bo?
- Hur mycket kan jag göra själv? Min erfarenhet är att ju mer man gör själv, desto mer respekterar man hantverket. Om den nya kulören i vardagsrummet är resultatet av mitt eget blod, svett och tårar är jag mindre benägen att ändra även om trenderna förändras.
- Vilka miljövänliga alternativ finns det? Jag utgår från att alla konventionella metoder är dåliga för miljön och så försöker jag läsa på om alternativ.
- Hur påverkar den eventuella renoveringen bostadens själ? Nationalromantiken har sin särprägel och funkisen sin. Jag försöker numera att tänka på bostadens karaktär innan jag gör någon oåterkalleligt ingrepp. Om något har hållit i nästan hundra år lär det hålla i minst hundra till.
Hur tänker du kring renovering och inredning?
Kram Sophia
Jag håller så med dig! Vårt första hus gjorde vi saker med som kanske inte gick i linje med husets karaktär alla gånger. Och då är jag ändå dotter till en byggnadsvårdare. I vårt nuvarande hus försöker vi att göra så bra val som möjligt. Ångrar nu att vi inte jobbat mer med linoljefärg, men på det stora hela så har vi försökt att stryka huset medhårs. Vi skyndar långsamt och njae, mitt drömkök kommer jag få vänta ett tag på… Vilket känns väldigt bra. Det är ingen av tidigare ägare som har tänkt på husets själ, men den finns där att ta fasta på!
Detta är en av mina käpphästar. Här är ett exempel – extremt men förmodligen inte unikt på något sätt: Min syster sålde för ett tag sen halva sin fyrarumslägenhet, som tidigare varit och nu återgick till att bli två stycken tvåor. Ingen av dem hade från början haft ett ”riktigt” kök, bara en pytteliten kokvrå, och i den del som såldes var alltså detta borttaget. Den som löpte lägenheten totalrenoverade den, inklusive satte in ett nytt kök, förstås, där fanns ju inget. Varefter han omedelbart sålde lägenheten. Han bodde alltså aldrig i den. Nästa köpare började med att totalrenovera lägenheten och sätta in ett nytt kök innan hon flyttade in. En hel dyrbar renovering kastades alltså bort helt oanvänd, för att den inte var i exakt rätt smak för nästa person. I det här fallet var det ju i alla fall ingenting unikt och oersättligt som gick till soptippen (bara sprillans nytt och helt oanvänt) men när jag tänker på alla gamla och badrum och spegeldörrar och kakelugnar och paneler (för att inte tala om gamla spröjsade fönster i kärnvirke) som går på tippen och som ofta representerar ett hantverkskunnande och en kvalitet som vi aldrig får tillbaka, så vill jag gråta.
[…] Det är inte viljan att ha det ombonat som det är fel på […]