En målsättning med mitt köpfria år är att bli mer trygg i min stil. Det är ingen lätt utmaning att trivas i sig själv när man fullkomligt matas med med bilden av att ens stil ska vara i ständig metamorfos. Trendspaningar, trendguider, trend, trend, trend. Ett ganska tröttsamt och slött sätt att se på kläder, om ni frågar mig. Det är inte klädernas fel att vi överskonsumerar. Det är inte klädernas fel att de flesta plagg blir hängande oanvända i våra garderober. Det är inte klädernas fel att i snitt åtta kilo textil hamnar i varje persons soptunna varje år. Det är modets.
Modets enda syfte är att få oss att känna att det vi redan äger är fel och det som vi kan köpa nytt är rätt. Modets tvära kast eldar på ängsligheten som vi maskerar som klädintresse. För om de flesta av oss verkligen är intresserade av kläder, varför tar vi inte hand om dem i så fall?
En modeintresserad person tecknas ofta som ombytlig och djärv i sin stil. En hög trendfaktor är synonymt med nya kläder och en person som har koll på det senaste. Otrendig är den som klär sig förutsägbart och aldrig experimenterar. Men om vi frågar vem som är mest nöjd med sin stil – är den hen som ständigt byter skepnad eller den som ständigt återkommer till samma plagg om och om igen? Jag tror att det är den senare.
Jag älskar kläder! Men jag hatar verkligen mode. Trender får mig att känna mig otillräcklig. Som att jag ständigt ligger steget efter. Jag är egentligen feg och förutsägbar. Och i år så omfamnar jag det och övar på att trivas i det som jag redan har.
Kram Sophia
En god tanke att trivas i det man har! Jag har sedan ett par månader tillbaka börjat tänka på min konsumtion av kläder, skor och prylar. Tänker bara köpa det jag längtat efter och det jag inte kan tänka mig att vara utan. Hittills har det inte blivit ett enda köp av varken klädesplagg eller skor. Däremot köpte jag en vacker kanna som jag suktat efter i flera år. Den är så vacker och värd varenda öre!
Jag håller med! Eller, jo med till viss del 🙂 för jag älskar trenderna också, men dels gillar jag inte att de ska bytas så ofta! Ha fashionweek and whatever en gång om året typ. Det räcker! Och släpp en kollektion om året, typ.
Ja nej det finns så mycket man önskar i detta ämnet alltså. Jag själv köper nästan enbart begagnat och har blivit extremt medveten i min shopping genom det. Kan liksom sluta efter en tröja eller kappa läääänge och sen kanske jag slår till, men då blir jag otroligt rädd om plagget även om det inhandlas på typ Monki. 🙂
Spännande, hör gärna mer sånna här tankar från er!
Ja alltså jag kan ju älska trendkläder också, men blir matt av tanken på hur många kollektioner som det släpps. Ja precis, en gång om året räcker väl gott. Och egentligen kan jag tycka att det räcker med två kollektioner om året. En för sommaren och en för resten av året. Kul att du även vårdar kläder från kedjorna. Själv har jag varit så dålig på det. =( kram Sophia
Så bra skrivet! Kampen mellan mode och stil/kläder är ju otroligt intressant och till viss del ångestfylld, det kan jag verkligen relatera till. Det här med att kunna plocka upp en trend man gillar, men att göra den till något eget, är verkligen en skill. Det kräver en ordentlig självinsikt, den där stabila grunden, en trygghet – som du skriver. Något vi båda verkar jobba på under vår paus 🙂
Fråga, hur ställer du dig till designermärken och trycket från det hållet? Det kan ju upplevas lika ångestfyllt att inte ha råd med en Dagmar-kappa, och att gå och känna sig otillräcklig med en kappa från t.ex. H&M eller Lindex. Hur kommer det sig att de flesta känner sig lite bättre i en dyr kappa än i en billig, trots att de kanske faktiskt skulle vara gjorda i liknande material o.s.v.? Var tror du det kommer ifrån?
Vill bara förtydliga att jag är genuint nyfiken på hur du / ni resonerar. Det är så lätt att tonen inte kommer med i digitala medier, därför ville jag bara försäkra mig om att min fråga inte uppfattades som anklagande eller provocerande – bara nyfiken och intresserad som sagt 🙂
Hmm, mycket bra fråga… och upplevdes inte alls anklagade! Jag är ju pro märkeskläder och dyrare kläder och har i vuxen ålder alltid haft den prioriteringen. Även som student, och även i andra mindre bemedlade tider. Men då har jag nästan uteslutande handlat second hand. Anledningen till att välbehaget är större av att bära dyrare plagg tror jag är en fråga om marknadsföring och identifikation. Man vill tillhöra en grupp människor som handlar dyrare plagg och dyrare kläder upplevs vara av bättre kvalitet (trots att jag numera vet att så inte är fallet). Så har det varit för mig, om jag ska uppriktig. Jag vet att jag detta kan framstå som ett slags ”klass-förakt” (försöker dock att välja mina ord) men för mig signalerar kedjorna allt som är fel med klädbranschen i dag: dåliga arbetsvillkor, miljöförstöring, köphetsen (hur många kollektioner släpper HM på ett år?), undermålig kvalitet, slit och släng. Där är förstås märkena lika skyldiga men faktum är att få människor har råd att konsumera märkeskläder i den ohållbara takt som kedjorna möjliggör. Alltså, jag ogillar kedjorna men förstår förstås varför man väljer att handla där, så vill inte döma dem som gör det. Puh, sorry för uppsatsen. =)
Tack för att du svarade! Tror du sätter fingret på det 🙂 Väldigt kul att du tog upp det här ämnet, det fick mig att fundera på min egen inställning så det kommer nog dyka upp en spin off på bloggen. Tack för inspirationen!