På besök i grannskapet

Jag är väl knappast ensam om att tycka att det är något magiskt över hösten. Vissa tillfällen på dagen är det så vackert ute att jag nästan måste hålla andan av rädsla för att förstöra det om jag andas ut. Som när dagen bräcker och himlen blir rosa sammet. Eller när eftermiddagssolen färgar trädkronorna gyllengula. Då känns hösten så fin och vemodig och mjuk.

I lördags var precis en sådan dag. Vi har haft fullt upp med sysslor från morgon till kväll de senaste helgerna, så vi har liksom missat hela höstens skådespel. Men nu hann vi äntligen ut på en promenad i grannskapet (efter den obligatoriska vändan på byggvaruhuset för att köpa en ny tumstock).

Jag sportade en översizad, brunlila dunjacka från Uniqlo (second hand). Brukar matcha den med ullhalsduk från Acne och en lila mössa, så också denna dag. Jag tycker att det är en svinfräck kombo men ser också att jag är förvillande lik en fräsig tant på avstånd.

Området ligger omgivet av vatten. Har planerat att bli en hurtig vinterbadare men nu när jag ställs inför realiteten så framstår det plötsligt som den dummaste tanke jag tänkt. Det är bara oktober men det ser redan fruktansvärt kallt ut.

Grant så det förslår. Det är ett gammalt Grand Hotel som skymtar i bakgrunden. Kan tänka mig att det en gång varit pampigt och storslaget, men nu ser det mest nedgånget och ruffigt ut. Putsen faller av och lämnar beiga fläckar i den vita fasaden. Hoppas att ägaren har planer på att återställa dess forna glans. 

Hamnade mitt i ett jättefält av kaveldun.

Och kom sedan fram till en mycket lämplig badplats. Tyvärr. Nu ser det ut som jag måste göra slag i saken.

Inte bara jag var road av utsikten. Bästa stället för att kasta småsten.

I denna lilla vik kan det bli ett dopp eller två.

Närheten till naturen var en av de stora anledningarna till att vi fattade mod och lämnade stan. I stället för att sitta hemma och sörja alla de där restaurangmiddagarna som inte blir av eller utekvällarna som ingen har ork till ville vi vädra mer frisk luft. Nu har jag samlat kraft till ytterligare en vecka på pendeltåget. Det är märkligt hur min inställning har förändrats till huslivet sedan jag fick barn. Innan vi fick Juni såg jag absolut ingen charm med att bo i hus. Då ville jag ha omedelbar närhet till barer, stök, jobb och affärer. Klipp till två år senare och jag blir salig som ett barn av att se lite kaveldun fladdra för vinden.

Livet ändå. Så fint att man kan överraska sig själv.

Stor kram

Sophia