sockerfritt

Många gravida mår illa de första månaderna, och en del tappar suget på all mat. För mig är det precis tvärtom. Får ett enormt sug på alla mat, diskriminerar ingen maträtt hur skarp i smakerna den än är. Dessvärre kommer mitt förhöjda smaksinne också med ett ökat sockersug. När jag var gravid med Juni åt jag nog godis eller fika varje dag i nio månader. Och precis så började det även denna gång. På nyårsdagen satte jag något slags rekord och åt på egen hand ett halvt kilo godis. Efter godisfrossan fick jag nog och beslutade mig för att det är slut med sött för resten av året. Den utmaningen har jag förstås påbörjar många gånger innan, och övergett lika många gånger. Men det här gången skulle det bli annorlunda.

Sedan dagen efter nyår har jag avstått bullar, kakor, godis och glass. Tror inte jag har ätit så lite sött sedan mitt (misslyckade) godisfria år när jag var tolv. Och det är väldigt nöjd med! En graviditet är slitsam för kroppen, i alla fall för min. För mig är det viktigt att ge kroppen så goda förutsättningar som möjligt att orka med en graviditet och småbarnstid. En massa tomma kalorier och häftiga svängningar i blodsockret hjälper knappast.

Jag äter fortfarande frukt och är inte så nogräknad med socker som är tillsatt med mat, som i fruktyoghurtar eller torkad frukt i nötblandningar. Äter mer än gärna vitt bröd och snabba kolhydrater i form av pasta. Det får vara gott nog såhär. Men jisses, detta har nog varit den svåraste utmaningen jag tagit mig an.

Två månader av sug

De första två månaderna var i princip lika illa som när jag slutade röka 2011. Jag var nästan helt uppslukad av att fantisera om bakverk och godis. Kvällarna var allra värst. Då gick jag i skytteltrafik till skafferiet och åt nävar med russin. Suget kändes i hela kroppen. Jag visualiserade hur jag åt chokladbitar som smälte i munnen, eller satte tänderna i en sockrig vaniljbulle. Det brukar hävdas att 21 dagar är vad som krävs för att etablera en ny vana. Snicksnack, säger jag. Det tog nästan två månader innan min hjärna slutade kräva kladdkakor och glass.

Nu har det gått tre månader och jag har fortfarande fikafritt. Äter varken godis, glass, chips eller bakverk. Läsk har jag aldrig gillat, så det behövde jag inte ens vänja mig av vid. Det mest intensiva suget har mattats av. Ibland kan jag drabbas av ett tillfälligt sug, men det försvinner ofta lika snabbt som det kom. Jag behöver inte förhandla med mig själv varje gång det vankas fikastund, det sitter i ryggmärgen att tacka artigt men bestämt nej.

Alternativsnacksen

’

Första veckorna slank det ner en del sockerfria powerbars. De gjorde tyvärr inte avvänjningen lättare, antar att det berodde på att sötningsmedlet i barsen påverkar hjärnan på ungefär samma sätt. Nu äter jag snacks ungefär en dag i veckan, och då blir det oftast popcorn, mörk choklad (minst 85%) eller majskaka med ostsmak. Majskakorna med ostmak behöver jag knappast konkurrera med resten av familjen om..

Effekterna som jag märker av är jämnare blodsocker och aptit. Äter mycket större portioner nu än annars, men det hör graviditeten till. Energinivån är mer konstant under dagen, och sockermonstret är under kontroll. Kroppen mår så mycket bättre! En annan effekt är att jag har färre skuldkänslor kopplat till mat. Skuldkänslor kring mat och ätstörda beteenden som främst drabbar kvinnor är egentligen inte ett ämne som jag vill beröra  i detta inlägg. Inte för att det inte är angeläget eller viktigt, utan för att min sockerdetox inte har ett dugg med viktkontroll att göra.

Jag kan avslöja att jag inte lyckats locka med resten av familjen. Juni är ju bara tre, så hon äter inte godis (hon har bara smakat vid två tillfällen) och bullar eller popcorn blir det bara på lördagar eller vid särskilda tillfällen. Andreas är också lite av en gottegris, men inte illa däran som jag var. Jag tycker gott att han kan dra ner på sötsakerna, men det är faktiskt inte min ensak. Han trugar inte på mig kakor och jag tjatar inte på honom om han äter godis.

Jag hade som mål att undvika sötsaker resten av året. Efter tre månader känner jag mig inte lockad att någonsin börja igen? Jag skulle ju liksom aldrig drömma om att börja röka igen. Nu är det nog många som tänker ”men varför bara inte äta med måtta?!”. Jag gör sällan saker med måtta, och hade jag kunnat äta sötsaker med måtta hade behovet aldrig uppstått från början. Faktum är att vi äter ju inte snask för att det är dugg bra för oss, och jag ser inte riktigt poängen med att äta ohälsosamma saker bara för att visa för andra att det kan göras med måtta. Godis är ju inte bara dåligt för människor, det är ju även en riktig klimatbov. Så nej, jag hoppas att jag kan undvika sött framöver, även om det bara bjuds ”med måtta”.

Stor kram

Sophia