småbarnsliv

Värdeoptimerat eller tidsoptimerat, det är frågan du borde ställa i dig

Posted on

Jag läste Minimalisternas blogginlägg ”Minimalism är så mycket mer än bara prylbanta” och fick lite av en aha-upplevelse. Termen som gjorde avtryck hos mig var värdeoptimering. Så otroligt självklart när jag ser deras text, men desto svårare att greppa i praktiken

Så här beskriver de värdeoptimering, saxat från instagram:

När du börjar fundera på vilka prylar och kläder som egentligen adderar värde i ditt liv och vad som är viktigt för dig att ha kvar. Då spiller det tillslut över på fler av livets delar att börja ifrågasätta och värdeoptimera. Mår jag verkligen bra av att göra det här? Tillför de här åtagandena värde i mitt liv? Vilka personer ger egentligen energi av att umgås med?? Osv. Man kan säga att du börjar bli mer medveten. Istället för att gå runt i en dimma av omedveten acceptans kring sådant som egentligen kanske inte gör dig lycklig.✨

Jag skulle nog kalla mig själv en optimerare och letar ofta efter sätt att förbättra små, vardagliga processer. Och det kan jag väl knappast vara ensam om?  Hur många har inte snubblat över råd om hur man ska optimera vardagen för att maxa prestationen? Träna under småbarnsåren? Gå upp en timme tidigare. Meditera under småbarnsåren? Gå upp ännu en timme tidigare. Träna på lunchen. Förbered en hel veckas matlådor på söndag för att spara tid senare i veckan. Knusslar barnen vid morgonrutinen? Ha bara samma kläder och mikra gröten.

Tidsoptimerande tips i alla ära. Självklart ska vi inte ödsla dyrbar tid på tråkiga sysslor i onödan. Men förbiser vi inte ofta en viktig aspekt; nämligen värdeoptimeringen? Alltså att faktiskt tillskriva ett värde till alla ett åtagande. För tidsoptimering är inget självändamål! Risken med en tidsoptimerad vardag, som inte är värdeoptimerad, är att man optimerat sig rakt in i ekorrhjulet.

Hur många av oss känner inte igen stressiga morgnar med småbarn? Det är nej till tandborstning, frukost som ska förtäras under matbordet och overaller som absolut inte ska på. Tidigare har jag försökt morgonkaoset genom att enkom tidsoptimera. Till exempel preppa kaffebryggaren kvällen innan, göra färdiga mackor att ta med mig till jobbet, lägga fram kläderna och så vidare. Fantastiska tips i all sin enkelhet. Men det som saknades var en värdeoptimering av morgonen. Mår jag verkligen bra av den där morgonrutinen? Det var en nödvändig fråga att ställa mig själv. Är det värt bara för att hinna vara på jobbet en timme tidigare. Strax därefter bestämde jag mig för att minska min arbetstid till sex timmars arbetsdag. Det gör att jag inte behöver vara på kontoret kl 07 om morgnarna, utan kan tillbringa morgonen med lite färre konflikter och tidsmåsten. Vad är den optimala morgonen egentligen? Jo, att mitt barn mår bra och att jag är i ett harmoniskt sinnestillstånd när jag kommer in på jobbet. Mitt åtagande som förälder och medarbetare är ju något som jag sätter otroligt högt värde på. Det är ju vad som gör mig lycklig! Inte att slå världsrekord i tidsoptimerad morgon bara för att jag tror att måste jobba de där två extra timmarna varje dag, fastän att det är just de två timmarna som direkt bidrar till att stresslavinen utlöses.

Jag är av naturen begåvad med en väldigt stark autopilot. Kan ånga på genom det mesta, på gott och ont. Jag tror att värdeoptimering är extra viktigt för såna som oss, som bara tuggar på och försöker lösa allt med att gå upp en timme tidigare. Att lösningen inte alltid är att tidsoptimera, utan att prioritera och rakt av välja bort det som bidrar med negativ stress över en längre period (dock tror jag att man måste acceptera att livet alltid kommer att vara förknippad med vissa stressmoment). Det är inte så att jag kommer att sluta använda kortkommandon, men jag kommer inte att se på tidsoptimering som en universallösning som funkar för allt som är jobbigt. Ibland är det bästa att faktiskt bara skita i det jobbiga.

Hur ser du på vardagen? Försöker du tidsoptimera allt eller är du av naturen en värdeoptimerare?

Stor kram

Sophia

5 Comments

En stor obetydlig sak

Posted on

Jag berättade ju att jag precis tagit tag i en surdeg. Allt har gått fint och nu tänkte jag att vi skulle prata mer om den. Jo jag har äntligen gått ner till 80% och arbetar numera ca sex timmar om dagen. ”Och jorden snurrade vidare?” tänker antagligen du. För så är det ju. Det är ju en helt värdslig grej egentligen men det är en stor sak för mig.

Sedan många år tillbaka har jag satt prestige i att vara en person med hög kapacitet. Jag tog inget CSN-lån för att finansera studier utan jobbade i stället vid sidan av. Först 20%, sedan 50 och tillslut 100. När jag hade mitt sista år läste jag heltid och pluggade heltid samtidigt. Och var ordförande i vår BRF. ”Jag vilar sen” har jag hela tiden tänkt. Fast när jag tog min examen var jag i princip gravid med Juni och när hon kom blev det inte så mycket vila att tala om. Att gå hemma hela dagarna gjorde mig otroligt rastlös. Jag startade föräldragrupper började jobba halvtid när hon var knappt sex månader. När jag tänker tillbaka så är det den tiden som jag minns med allra mest värme. Att få tillbringa dagarna med vuxna men OCKSÅ få bebisgos var bästa kombon. När min man sedan tog över hela ansvaret för föräldraledigheten gick jag direkt upp till heltid igen. Då bodde jag fem minuter från jobbet och tyckte att det funkade okej. Däremot blev jag stressad över att jag ”inte hängde med som förut”. För jo. Fastän jag jobbade heltid kände jag att jag halkade efter. Utveckligen gick så fort jag och hade inte längre helger och kvällar att lägga ned på att uppdatera mig eller göra sånt som jag tyckte var kul. Så då bestämde jag mig för att ta ledigt en dag i veckan och ägna mig åt sånt som jag tycker är kul och lärorikt. Det funkade i typ en månad och sedan flöt min tid ihop med familjens tid och jag kände att syftet lite hade gått om intet.

Sedan min dotter skolades in i höstas har vi delat på ansvaret. En hämtar och en lämnar. Och så fortsatte vi även när vi flyttat utanför stan. För en som inte har barn är detta tämligen okomplicerat. Men för de som också har barn i skolåldern kan relatera till alla dilemman som uppstår. Man vill briljera (eller åtminstone inte somna) på jobbet, inte lämna först och hämta sist. Kanske umgås lite med sin familj också. Det blir ett evigt pusslande med minuter. Tillslut knäckte jag koden. Om jag gick upp strax efter 05 hinner jag vara på jobbet vid 07, till och med ta en promenad i stället för att åka de sista stationerna med pendeltåget. Och om jag kastar i mig lunchen vid skrivbordet hinner jag 15.23-tåget och är vid förskolan strax innan 16. På mina lämningsdagar var jag på jobbet vid 09-isch och jobbade fram till 17-18. På de bra dagarna hann jag hem till nattningen. Med riktigt flyt hinner jag med ett kort träningspass på gymmet innan jag stupade i säng.

Sådär kan man hålla på tills man blir blå. Eller i mitt fall nedstämd, utsjasad, kroniskt irriterad och med en ångest som kändes som värk i kroppen. Jag var aldrig i nuet utan ägnade mig antingen åt att oroa mig över framtiden eller älta något som hänt. ”Hinner jag med tåget?” ”Om jag springer till mataffären får jag också träning, för jag hinner väl inte till gymmet också?” eller ”Jobbade jag verkligen tillräckligt mycket förra veckan?”

”Du vill ju vara hemmafru hör jag, ska du inte bara vara hemma ett tag” sa en välmenande vän när jag beklagade mig. Men jag älskar ju att göra det jag gör. Jag gick ju tillbaka till jobbet relativt tidigt för att jag saknade att jobba, inte för att jag var tvungen. Men jag älskar inte allt det där andra. Att ständigt jäkta med andan i halsen. Att alltid känna att inget någonsin blir hundra procent. Att aldrig vakna utsövd. Att jag aldrig anser mig ha tid till något. Att ständigt passa tider.

Grejen är ju den att jag är helt ny på jobbet. Mitt nya jobb är på ett ungt företag med ett stort behov av närvarande medarbetare, och jag är provanställd. Tillslut fattade jag mod och bokade möte och berättade som det var. Att jag inte orkar och att jag är ledsen för det. Jag bokade mötet  i tron om att jag skulle få sparken, fast på ett trevligt sätt ändå. Men jag möttes av förståelse och erbjöds ett par olika alternativ. Jag kan nog inte beskriva känslan av lättnad efteråt.

I efterhand är det helt sjukt att jag hållit på så som jag gjort. Härdat ut i ett lågintensivt krig på flera fronter. För visst har det gnisslat på alla håll och kanter. Jag vet inte hur andra reagerar på långvarig stress men jag blir mitt sämsta jag. Fräser som en ilsken katt, stör mig på allt och alla (de är ju så långsamma!), tappar fokus och blir tillslut knäpp. På riktigt knäpp. Kan börja gråta om kylskåpsdörren inte går att öppna på en millisekund (Det måste gå fortare!). Men  trots alla varningstecken har jag hela tiden bitit ihop och tänkt att det blir bra sen. Sen får jag vila. Men det sen har hela tiden skjutits på längre och längre fram i tiden.

Jag tror inte att jag hade vågat göra något åt min situation om det inte vore för bloggen. För genom den har jag fått kontakt med så många andra som trampat upp stigen åt mig. Som vågar ifrågasätta normer och utmana föreställningar om framgång och lycka. Tack vare dem har jag också börjat ställa mig de frågorna. Varför förknippar jag framgång och lycka med en bra karriär? Vad är ens en karriär? Är det något man gör hela tiden eller hoppar man av och på? Är man dålig på att arbeta om man inte gör det minst åtta timmar om dagen?

Så. Jag vill säga tack till alla ni som så frikostigt delar med era resonemang och livsval. Tack vare er så vågade jag också göra det. Och om detta kan hjälpa någon annan att fatta ett beslut som går emot ens invanda föreställningar om sig själv så blir jag otroligt glad.

Kram

Sophia

6 Comments

Sju minuter om dagen

Posted on

En bakomliggande orsak till mitt vacklande välmående tror jag har varit bristen på rörelse. Innan jag fick barn tränade jag på gym cirka fem dagar i veckan. Det är sånt man har tid till innan man satt nya människor till jorden, men som nu ter sig som ett lika bisarrt inslag som seriemaraton.(Alltså när man tittar på fler än ett avsnitt i en serie utan att någon somnar, bajsar ner sig, måste äta eller roas.)

Sedan jag började arbeta efter föräldraledigheten har motionstillfällena blivit färre och färre. De flesta kvällar gick jag och lade mig med en rastlös känsla i kroppen samtidigt som jag var helt uttömd i huvudet. Kroppen kändes tillslut som ett rostigt redskap. Axlarna värkte, nacken var stel och ryggen började värka av att jag satt krökt som en ostbåge åtta timmar varje dag. Och det dåliga samvetet tärde.. För inget ger en så dåligt samvete som alla grejerna man inte gör. Hinner jag till gymmet i dag? Nej.. kanske hinner springa ikväll? Nej, för trött. Motionen som tidigare var en del av vardagen hade blivit till ett övermäktigt vardagsprojekt.

Nu har jag ändrat inställning till träningen. Jag har verkligen inte tiden, ambitionen eller pengarna till en pt men vem behöver en det när nöden är alla uppfinningars moder? Jag har gjort följande upptäckter:

– Man behöver då rakt ingen löpvagn för att springa med barn. En rackig gammal sulky med generös stötdämpning gör jobbet minst lika bra. Vi har en Brio Sitty som kostade oss 200 kronor och Juni älskar när man springer med henne i den. Hon spexar, vinkar åt tågen och hejar på alla förbipasserande och gungar med. Fördelen är ju också att vi använder den som vardagsvagn också, så att vi slipper ytterligare en pryl.

– Sju minuter träning är bättre än en halvtimmes promenad. Vi har ett yogarum på jobbet och där har jag kuppat in tre kettlebells. Varje dag som jag inte tränar (vilket är de flesta dagar) försöker jag låna rummet för exakt sju minuters kettlebellsträning. Fyra till fem övningar gånger tre. I vanliga kläder såklart. Efter sju minuter är hjärnan syresatt och kroppen känns uppfriskad igen.

– Rejält men sällan funkar det med. Om jag får tid och möjlighet att komma till gymmet så försöker jag göra det mesta av tiden där. Då lassar jag på så mycket vikt jag orkar och så kör jag bara. Hellre få repetioner men tungt och jobbigt. Bäst att ha det hela överstökat snabbt.

Allt med måttlighet förstås. Men motion är minst lika viktigt för den psykiska som fysiska hälsan för mig. Kroppen är inte gjord för att bara sitta långa dagar. Tillslut säger den ifrån.

Har du tips på enkel, billig och tillgänglig vardagsmotion? Dela gärna med dig!

Helt orelaterad bild på hemmajobb och kattgos. Kattgos borde för övrigt förskrivas till alla som lider av depression, aggression eller bara överdriven manlighet. Helt omöjligt att vara purken efter lite kattgos.

Kram Sophia

 

11 Comments