Jag har skrivit en del om privatekonomi tidigare. Då har jag framförallt skrivit om hur jag anammat en mer sparsam livsstil och hur jag gjort mig av med pengatjyvar i vardagen.
Det var ett tag sedan och jag tycker att det är dags för en uppdatering. För vi ska ju prata mer pengar, inte sant?!
Hur har året gått?
Bedrövligt. Det finns faktiskt inget annat ord som beskriver det mer korrekt. Under mitt första år med köpstopp kunde jag spara 50′. Under mitt andra strax över 100′. I år har jag knappt gått plus minus noll.
Det är många samverkande faktorer som bidragit till den dystra utvecklingen. Jag hade satt upp som mål att inte shoppa kläder för mer än 10 000 i år (och då bara begagnat). Den summan är den enda i min kalkyl som jag faktiskt verkar hålla. Alla andra staplar har skjutit i höjden.
Huset och renovering
En stor grej är att vi fixat mycket med huset i år. Vi har renoverat ovanvåningen och köpt lite begagnade möbler till nedervåningen. Renoveringsutgifterna var jag förberedd på. Kanske inte att det skulle bli exakt så dyrt, men vi visste att det skulle kosta i alla fall. Möblerna till nedervåningen var ju inte särskilt dyra i inköp, men det kostade mycket att till exempel klä om fåtöljerna. Vi gjorde ju också om gästrummet i vintras. Allt arbete gjorde vi själva, och all inredning köpte vi begagnad. Nyinköpen bestod av tapeter, färg och tapetklister. Totalt landade det på strax över 7000, vilket ändå får anses vara ett riktigt budgetjobb jämfört med ovanvåningen (där tog vi förvisso in hjälp).
Husfixet är heller inte slut. Fönstren behöver renoveras akut, och husfärgen är också mycket sämre än vi befarade. Och i helgen såg vi att räcket på terassen har murknat på sina ställen. Just nu håller Andreas på att skrapa färgen på boden för att testmåla fasaden med linoljefärg i den ursprungliga färgsättningen. Det lutar åt att vi måste måla om hela huset under sommaren för att inte riskera att skada träet i fasaden. Nämnde jag att vi ska få barn snart och jag absolut inte har några som helst förutsättningar att hjälpa till? Aja, vi ska inte klaga. Vi visste att arbetet skulle göras inom ett par år, det är bara att det verkar bli förr och inte senare.
Allmän oaktsamhet
Jag ska inte låta påskina att alla mina utgifter går till huset, för det är inte sant. Många av årets utgifter hittills har berott på att jag inte varit tillräckligt aktsam. Så enkelt är det. Det har blivit fler luncher ute än jag planerat. Fler spontaninköp till huset (99% begagnat, men det bryr sig ju plånboken inte om), fler nyinköpta barnkläder (i stället för begagnat som jag brukar) och några andra dyra inköp. Som nytt objektiv (begagnat förvisso, men fortfarande dyrt). Mitt intresse för fotografi har vuxit enormt i takt med bloggen och efter tre år bestämde jag mig för att det var dags att investera i ordentlig utrustning.
Vad gäller de oplanerade inköpen till huset och barnklädesposten finns förklaringen i vårens stress. Andreas mamma blev hastigt sjuk och gick bort. Andreas har också haft en fruktansvärd jobb-vår som medfört att jag tagit på mig extra ansvar kring de sysslor vi vanligtvis delar på. Samtidigt som jag också skulle sköta mitt jobb och vara gravid. Att vara nedstämd och stressad är alldeles perfekta förutsättningar för att fatta dåliga beslut. Stress gör att man får nedsatt förmåga att tänka rationellt, och alldeles för ofta har jag tagit genvägar som kostat extra. Som detta med barnkläder och uteluncher. Vi har också behövt ta in hjälp med att tvätta fönster och städa, annars skulle det inte gått.
Otur
På oturskontot kan vi bokföra alla utgifter som kan härröras till Ing-Britt. Katterna är förstås försäkrade, men självrisken är hög och det är inte varje gång som beloppet kommer upp i en summa så att det blir ett försäkringsärende. Bara förförra veckans vända (två olyckor på samma vecka) kostade 10 000. Försäkringen tar en del men jag behövde punga ut med flera tusenlappar. Självklart ska man ha buffert för såna utgifter (och det har jag också), men det svider ändå inte mindre i plånboken för det. Det är inte så jag vill spendera semesterkassan, om vi säger så.
Minskade inkomster
Sedan i slutet på förra året arbetar jag sex timmar om dagen. Det betyder att en fjärdedel av min inkomst är kapad. Vad den minskade stressen inneburit för mig går knappt att sätta en summa på, men det är ändå ett betydande belopp som försvinner varje månad. Jag har verkligen försökt att se över mina utgifter, och många av de fasta utgifterna har jag kapat, men det är inte tillräckligt. Snart får jag också föräldrapeng och inte lön och det kommer verkligen att vara ett privatekonomiskt stålbad.
Förväntan
Jag har skrivit mycket om hur jag jobbar på att vara förnöjsam. Betyder det att jag är det i alla lägen? Tyvärr inte. När det kommer till huset och inredning känner jag mig inte ett dugg förnöjsam. Tvärtom vill jag ha mer. Vi har snart bott i huset i två år, och jag är urled på att det är halvfärdigt och halvt inrett. Less på att bjuda hem folk och be om ursäkt för att det inte ser ut som i en inredningstidning. Skämt å sido, vissa rum är helt förjävliga och andra halvfärdiga, vill inte att folk ska tro att vi är föremål för utredning hos socialen. Grejen är att jag nog hade haft mer tålamod om detta inte vore Vårt Gemensamma Livs Historia. Jag och Andreas har bott på fem (typ, ett var i andra hand och bara tillfälligt) ställen ihop. Aldrig har det varit särskilt fint. Varje gång har vi spikat sista spiken kvällen innan visning. Men nu ska vi inte flytta någonstans någonsin, om jag får bestämma. Här ska vi bo i många, långa år. Det hade egentligen kunnat vara fint, om vi inte envisades med att göra mycket själva och att leta saker begagnat. Antagligen är det graviditeten som gjort mig extra otålig denna vår. Vill bara vara färdig, kosta vad det kosta vill. När Juni föddes för 3.5 år sedan hade vi precis renoverat badrummet i vår förra lägenhet, men elektrikern hade inte installerat ljuset. Vi fick byta blöjor i skenet av en ficklampa i typ en månad. Jag fixar inte det en gång till. Jag klarar inte ens av att se vår fula, förbaskade köksentré där väggfärgen flagnar och väggarna pryds av fula tygkassar, tryck från en Icakasse som antagligen smält i solsken (rest från tidigare ägare) och kassar med återvinning. Ska vårt lilla barn mötas av denna syn när vi kommer hem från BB? Jag vet att spädbarn är sjukligt närsynta och knappast funderar över fula entréer, men jag bryr mig något alldeles oerhört. Vill bara att allt ska vara fint, harmoniskt och i ordning.
Så. En komplett och ärlig redogörelse över min privatekonomi. Jag önskar att jag var mer inspirerande, men här är den krassa verkligheten. Jag hoppas förstås att jag ska komma på banan igen och kunna berätta om framstegen nästa gång. Ett av mina mål är ju att ha mer frihet i livet. Det betyder färre utgifter, mer tid och ekonomisk trygghet. Dit försöker jag komma genom att dra ner på onödiga köp och istället investera pengarna.
Hur går det för dig i år? Bättre än för mig hoppas jag.
Kram
Sophia
