Du är också en av alla andra

Om mindre än en vecka är det val. Än finns det gott om tid att läsa på och bilda sig en uppfattning. Jag för min del har redan bestämt mig. I år kommer jag att rösta på Miljöpartiet av det enkla skälet att jag vill se en grön omställning av vårt samhälle nu. Helst i går, men jag kan ta i morgon också. Men mycket längre än så kan vi inte skjuta på problemen.

Bekymret som jag ser det med miljöpolitik och-(o)engagemang är att de allra flesta underskattar vad de kan göra själva och överskattar vad andra borde göra. ”Det spelar ingen roll vad vi gör här i Sverige” invänder många syrligt. ”Det är någon annanstans utsläppen måste minska!” Det spelar jättestor roll och låt mig berätta varför.

För ungefär fem år sedan var jag i Indien. Vi tillbringade några dagar i Kerala som ligger längst ner på spetsen. Det omnämns som ett paradis för västerlänningar som söker tillflykt från en stressig vardag med yoga och ayurveda. Och visst var det paradisiskt vackert men också djävulskt fult på sina ställen. Stränderna som inte var till för turisterna fungerade som sopstation åt lokalbefolkningen. Drivor av plast låg i vattenbrynet och flaskor låg och guppade i vågorna som sorgliga vrakdelar. Det kom faktiskt några familjer ner till stranden när vi var där – för att slänga soppåsar.

Jag frågade en indier varför man inte bara slutade med att skräpa ner stränderna. Han tittade oförstående –”Alla gör ju det, så då vill ingen sluta?”

Du kanske tror att detta är beteendet bara återfinns på världens mindre bemedlade ställen? Att de som bor där inte har fått tillräckligt med information om plastens påverkan på havsmiljöerna och därför fortsätter av ren okunskap?

Jag är övertygad om att så inte är fallet.

I vår lokala Facebookgrupp finns det två saker som upprör; bilar som kör vårdslöst på Ringvägen (alternativt parkerar slarvigt utanför ICA) och oordning vid återvinningsstationen. I båda fallen är medlemmarna snara att lägga ut bilder på missdåden och beklaga sig med ilskna ord om sakernas förjävliga tillstånd. Det senare är  ett intressant fenomen. Folk tar alltså bilen (de flesta tar bilen) till vår återvinningsstation med sitt sorterade avfall och slänger påsarna UTANFÖR kärlen. Varför i hela  fridens namn? De allra flesta åkte ju till återvinningen med de bästa av intentioner. Men så hände något på vägen och de bestämde sig för att gå från miljöhjälte till nedskräpare. Det enda som förändrats var att någon annan hade ju ställt sin papperskasse med kartonger utanför kärlet, och om någon annan har gjort det, varför ska då jag slänga påsen i kärlek? Det kanske till och med kan ses som en offergåva till sop-fén? Och så samlas påse på påse utanför kärlen, trots att alla egentligen vet bättre.

I somras hörde jag ett radioreportage om vattenkvalitén i Stockholms badvatten. Många stränder hade fått underkänt och vissa stränder hade till och med rödflaggats, alltså att staten avrådde från att bada i vattnet. En av Stockholmsstränderna bedömdes ha otjänligt vatten; de hade funnit spår av E-koli-bakterier i badvattnet (bakterier från tarmen). Reportern på plats intervjuade de badande och frågade om de kände till att vattnet var otjänligt och fullt av bakterier, som bland annat orsakar kräkningar och diarrérer. ”Joo, det har jag hört och det låter ju jätteäckligt”, svarade en mamma som var där med sina små barn. ”Kommer ni att sluta bada nu”, frågade reporterns.  ”Nej, alla andra fortsätter ju bada och nu är det ju dessutom kört, hehe”, replikerade mamman.

Vi människor gör nästan alltid vad alla andra gör. Om någon slänger skräp på stranden som gör vi det också. Om andra badar i bajsvatten så håller vi för näsan och gör detsamma. Därför är det inte så konstigt att – trots 40 år av larmrapporter – så händer inte särskilt mycket i klimatfrågan. Utsläppen av koldioxid fortsätter att öka och mängden plast i havet likaså.

Om vi i Sverige visar att det går att ställa om så kommer andra följa efter. Om ett hushåll bestämmer sig för att sluta ta bilen vid förskolelämningar kommer andra i grannskapet våga göra likadant. Om någon i ett kompisgäng gör det coolt att bära second hand kommer fler i gänget att haka på.

Förvänta dig inte av andra vad du inte vill göra själv.

 

Vem är den skyldiga då?

Just nu läser jag ”Vill ha mer— om barn tid och konsumtion” av Katarina Bjärvall. Bokens gavs ut 2005 men eftersom jag har en tvååring hemma är den högaktuell för min del. Det borde den vara för fler, förresten.

Jag har ungefär hälften kvar och kommer att återkomma med en fullständig recension. Men det var ett stycke som fick mig att haja till så pass att jag skriver detta nu. Det var om reklamfinansierade skolböcker. Hon tog upp en bok som handlade om Miljö och sponsrades av företag så som Atlas Copco, KLM, Saab, Duni, Michelin och OKQ8  och ytterligare ett halvdussin namnkunniga jättar. Gemensamt för dem alla? Knappast några som jag förknippar med ett brinnande miljöengagemang i vart fall.

Minimalisterna skrev klokt för några veckor sedan något såhär (tar det fritt ur minnet eftersom jag tyvärr glömde bort deras väldigt slagfärdiga formulering): Om man får tro företagens årsredovisningar så ligger alla i framkant vad gäller miljöarbete. Konstigt nog finns det inga företag som gör sig skyldiga till miljöförstöring, nedskräpning eller utsläpp. Om man får tro dem själva i alla fall. Så om det inte finns några företag som förstör miljön, vem är det då?

Det tycker jag sammanfattar miljöfrågan otroligt bra.  Att kalla sig miljövänlig betyder något. Det ordet är förbehållet de företag som faktiskt är miljövänliga — inte miljöovänliga företag som gör lite miljömässiga punktinsatser då och då. Det måste vi komma ihåg. Och även om årsredovisningen är tryckt på oblekt papper och är full med ord som hållbarhet och CSR, så betyder det faktiskt ingenting om själva affärsidén är ohållbar från början.

Stor kram

Sophia