Skamspridare

Ibland läser jag kommentarsfältet hos några av mina favoritbloggare och känner mig illa berörd av vissa kommentarer. När någon stolt visar upp sina loppisfylld, kommer det alltid någon anklagelse om konsumtionshets och alldeles för lättsinnigt köpande. Det är liksom fult att ägna sig åt någon som helst konsumtion.

För det första: Nyköp är fortfarande normen i vårt konsumtionssamhälle. Ikeas försäljning är inte hotad för att en handfull bloggare handlar sina smörknivar på loppis. Men de tillhör ju en skara som besitter ovanligt mycket makt att förändra vad vi uppfattar som normalt, exempelvis genom att visa upp sina loppisköp. Vi behöver handla mer begagnat, inte mindre. Själv tycker jag att det är sjukt inspirerade och lärorikt att läsa om vad andra tar med hem från loppis. Ser gärna ännu fler såna inlägg, tack på förhand.

För det andra: Minimalism är inget självändamål. Det är inte ett dugg finare att ha prylbantat hem än att ha ett hem fullt mer kärleksfullt samlat bråte. Minimalism och prylbantning är ett sätt för vissa frigöra tid och energi genom att äga färre saker. Jag själv tycker att det är ett förhållningssätt som har många förtjänster i vårt samhälle, som i årtionden snarare präglats av överflöd än av knapphet. Med det sagt är minimalismens dygder knappast för alla. Sakälskare, antiknördar och samlare har lika mycket rätt till sina nöjen som andra människor med hobbies. Minimalism är inte ett slagträ att slå andra i huvudet med.

För det tredje: Jag antar att vissa människor känner sig lite bättre genom att blotta brister hos andra. Allra skönast är ett tjyvnyp på någon som försöker att göra något bra, eller åtminstone bättre. Förutom att det är ett ganska vidrigt beteende, är det också att lägga energi på helt fel saker. Begagnade saker som tillverkats för decennier – eller inte sällan – för flera sekel är inte ett dugg dåligt för miljön att ha många av. Så det så. Klimatskulden är sedan länge avbetald, och det allra bästa är om vi fortsätter njuta av föremålen så länge det går. Det finns ingen lagstiftning som reglerar hur många loppade smörknivar man får äga. Konsumtionspolisen får vackert ägna sig åt andra förbrytelser.

Det finns så otroligt många problem kopplade till vår konsumtion. Värdefulla naturresurser som förbrukas, orättvisa villkor för arbetarna, långa och utsläppstunga transporter, miljöförstöring – ja, jag kan fortsätta radda upp dåliga saker i en evighet. Stora, angelägna problem. Men detta kan man inte klandra loppisälskarna för.

Det är himla trist att det finns några skamspridare som aldrig försitter chansen att mästra. Även om mästrandet är på helt fel grunder. Det bästa för klimatet är nämligen inte att ett fåtal människor lever helt fläckfritt, det är att den stora massan lever lite bättre.

Kram

Klimatångest är dumt

För några månader sedan hamnade jag och Kaj, i huset snett över gatan från vårt, i en het klimatdebatt. Vi båda blev nog lika överraskade över att den andra tyckte tvärtom.

Han tyckte bland annat att klimatångest var urbota dumt. ”Min barn blir alldeles uppskrämda, de får ju bara ångest!” sa han. Jag kontrade med att det kanske var på tiden att någon fick ångest, att ignorera problemet som vi ägnat det senaste halvseklet åt att göra, har ju knappast varit lösningen.

Men. Jag fick mig en rejäl funderare. Jag har definitivt klimatångest. Så till den milda grad att jag ibland undrar om jag varit oansvarig som skaffat barn. Hur ser deras framtid ut? frågar jag mig. Har vi i västvärlden peakat i välmående nu? Brände vi allt på tre generationer, och så får alla efterföljande leva i vårt kaos? Och så oroar jag mig för att jag inte gör tillräckligt för deras skull.

Kaj å andra sidan. Han oroar sig inte ett dugg verkar det som.

Det spelar verkligen ingen roll om jag och Kajs barn har ångest. Där har han faktiskt rätt, det är urbota dumt. Det enda som faktiskt spelar roll är ju handlingar. Framtiden kommer ju att behöva hysa oss båda två- klimatförnekare såväl som klimatvurmare.

Några veckor senare smög jag åt honom en bok. Ett signerat ex av boken Gör Skillnad.

Inte för att jag vill att han ska få ångest. För det hjälper inte ett dugg. Om han ens läser i den tror jag inte att han kommer att ta några egna initiativ, de vore nog att hoppas på för mycket.

Men jag hoppas att boken bidrar till att Kaj förstår situationens allvar. Och åtminstone inte ställer sig i vägen för de nödvändiga reformer som måste göras. För det är där det största arbetet återstår. Det allra, allra viktigaste är att vi röstar på politiker som driver arbetet framåt. På bred front och genom tvingande lagstiftning. Vi har ju inte ens tre mandatperioder på oss att nå 1.5-gradersmålet. Tre? Det är ju ingenting.

Om jag har mindre ångest? Tyvärr inte. Nu har jag dessutom ofta ångest över att jag slösar min energi på att ha ångest. Och boken har jag inte fått tillbaka heller. Tur att den finns som ljudbok.

Kram

Klimatfrukost: tema klimat & barn

I torsdags morse satte jag för en gångs skull larmet i arla morgonstund. Jag och Nils skulle gå på Klimatfrukost med temat ”klimat och barn”, som anordnades av grundarna till klimatklubben. Kan erkänna att jag kände mig bra liten när jag såg de andra, mer celebra namnen, på gästlistan. Till exempel Cecilia Blankens, Nina Campioni, Elsa Billgren med flera. Och lilla jag (med känslan av att vara ett barn som på nåder får sitta vid vuxenbordet)!

På plats i panelen fanns också en av mina favoriter, forskaren Katarina Graffman. Hon är författare till boken ”Vi är vad vi köper”, som jag läste förra sommaren. Medverkade gjorde också företaget Hyber (vars prenumerationstjänst på barnkläder jag också nyttjat) och Therese Lindahl, forskare på Beijerinstitutet.

Hela samtalet spelades in och livesändes på Klimatklubbens Instagram, och finns också att se i sin helhet på youtube (vet att det kommer en video i bättre kvalitet snart, men bokmärk länken om du inte står ut med kvaliteten just nu). Skulle så gärna sammanfatta hela samtalet, men jag tycker att det är bättre att du tittar själv. För titta bör du.

Samtalet ställde många av de svåra frågorna på sin spets. Bland andra:

Hur många barn är rimligt? Kan alla ha flera barn? Denna fråga tycker jag är otroligt intressant – och svår! Min uppfattning är att födelsetalen är intressanta på populationsnivå, men inte på individnivå. Vissa människor vill ha ett barn, andra inga alls och en del många. Men att skaffa barn är mänsklighetens enda syfte (nödvändigtvis inte den enskilda människans), och den mest grundläggande mänskliga drivkraften. Och så måste det få vara! Jag tror också att det är naivt att tro att klimatet är en faktor som påverkar beslutet kring hur många barn man vill ha. Nästa generation är ju anledningen till att vi överhuvudtaget bryr oss om framtiden! Dessutom har forskningen svar på hur vi minskar antalet barn per kvinna: Utbilda kvinnor! Läs gärna Underbara Claras text ”riktiga miljöhjältar skaffar inte barn”.

Hur påverkar barn våra konsumtionsmönster? Det har Katarina Graffman svar på: Mycket! Marknaden är oerhört skicklig på att dra nytta av förändringarna som kommer med en ny fas i livet.

Hur ska vi fostra våra barn till att bli planetskötare och inte ytterligare en generation av miljöbovar? Barn gör som vi gör, och inte som vi säger. Vi kan inte sätta vårt hopp till att nästa generation att städa upp efter tidigare generationers försummelse. Förändringen börjar med oss.

Sammanfattningsvis vill jag avsluta med Katarinas kloka ord. ” Jag hoppas att Sverige kan bli ett föregångsland på ett annat sätt, nämligen att visa andra länder att det inte är mycket information om sakernas tillstånd som får oss att ändra beteenden. Då behöver inte de upprepa samma misstag utan kan gå in och styra upp beteenden direkt till exempel med nudging, regleringar, endast hållbara valalternativ. Då gör man, inte bara säger.”

Vad är dina tankar kring ämnet klimat och barn? Delge gärna. Jag tycker att det är så oerhört intressant, och har ju skrivit mycket om till exempel barn och konsumtion tidigare.

Alla bilder av den toppenduktiga fotografen Caroline Solberg.

Mansfällan!

Visste du att varje år dör mer än tvåhundra personer som inte saknas av någon? De blir liggande i sitt hem i månader, och upptäcks ofta först av grannar som reagerar på lukten. Den allra största gruppen är ensamma, äldre män, födda på 40-och 50-talen.

Jag kan inte annat än tycka att detta är så himla sorgligt och så himla typiskt. Alla dessa män som genom tiderna gått miste om värdefull träning i sociala relationer.

När vi pratar om föräldraledighet pratas det allt för ofta om kvinnofällor. Att kvinnor fortfarande tar ut största delen av föräldraledigheten, vabben och arbetar deltid. Det ordas alldeles för lite om mansfällan. Att arbeta heltid, inte ta ut någon föräldraledighet alls och underinvestera i relationsbyggandet med barnen. Att inte aktivt ta del i barnomsorgen gör ju att man går miste om så många andra värdefulla relationer som formas under småbarnsåren och runt förskolan. Hur påverkar det männen på sikt?

Jag är en stark förespråkare för att dela på föräldraledigheten. I min värld är det självklart. Föräldraledighet är nämligen inte bara en skyldighet, det är en förmån!

Med vår dotter valde vi att dela upp ledigheten i tre delar. Först var jag hemma i sex månader, sedan delade vi 50/50 i sex månader och slutligen var min man hemma på heltid i ett halvår. Detta trots att min man driver eget, har kommit tio år längre i karriären och tjänar betydligt mer än jag. Det var värt varenda ”förlorad” krona eftersom tiden min man fick med vårt barn inte går att sätta ett pris på. Med vår son kommer vi att vara hemma nio månader var.

Det är poänglöst att dra upp alla siffror om hur kvinnors löner halkar efter under småbarnsåren. Hur mycket pension vi går miste om och så vidare. De flesta känner till statistiken vid det här laget. Men struntar i den ändå, eftersom de flesta andra också gör det. Visst är det så att vissa situationer kräver att man får anpassa uttaget. Om jag skulle bli av med jobbet kanske det är rimligt att jag är hemma tills jag får ett nytt jobb, till exempel.

När jag bodde på Söder och var hemma med vår dotter träffade jag min föräldragrupp varje vecka. Av tio mammor var det jag och en till som skulle dela på ledigheten, resten skulle ta majoriteten själva. Och detta var på Söder! Argumenten var följande:

”Min man tjänar så mycket mer än jag så vi förlorar pengar när han är hemma.”

”Jag tjänar så mycket mer än min man och jag får högre föräldrapenning, så vi tjänar mest på att jag är hemma.”

”Min man har precis börjat nytt jobb och kan inte gå på föräldraledighet nu.”

Min man är arbetslös, så han måste fokusera på att skaffa nytt jobb (!).”

”Min man vill inte.”

”Jag vill vara hemma läääääänge.”

Jag tror inte att anledningarna i sig spelar så stor roll. Det mesta är efterhandskonstruktioner eftersom det ligger i vår natur att bara göra som andra gör. Det är inte förrän beslutet redan är fattat som vi försöker rättfärdiga det med logiska argument.

Åter till mansfällan. Att vara förälder kommer inte mer naturligt för någon. Visst finns beskyddarinstinkten där från födseln, men resten av föräldraskapet måste man lära sig. Det är kunskaper som man förvärvar genom nattvak och att byta bajsblöjor. Men det är också där i omsorgen av det lilla barnet som vi börjar bygga relationen. Bajsblöja för bajsblöja.

Nu är det säkert många som läser denna text och tänker ”men min man har en jättefin relation med våra barn, trots att jag tog ut föräldraledigheten”. Visst är det så! Men statistiken säger att alldeles för många pappor har för dålig relation till sina barn. Undersökningar visar att när barnen själva får välja vem de söker tröst hos är det bara 7% som väljer pappa. Varannan väljer mamma, därefter en vän eller ingen alls. Hur sorgligt är inte det?

Sverige är redan världsbäst på att få mödrar att förvärvsarbeta. Politiska reformer har banat väg för att kvinnor inte ska bli hemmavarande i samband med att de får barn. Men den största revolutionen har inte skett än, nämligen att papporna tar ett steg tillbaka i karriären till förmån för att få vara hemma mer! Det är ju männen som löper förhöjd risk att dö ensamma utan att en annan själ saknar dem.Eller ännu värre, ångra sina livsbeslut i livets slutskede. För det är ju inte kollegorna som kommer och vakar vid dödsbädden, utan familjen, släkten och vännerna. Massor av barn växer upp utan att känna att de känner att de kan söka tröst hos pappan också.

Och det är väl det allra sorgligaste som finns?

P.s jag tycker att det är fullkomligt skitsamma vem som tar ut ersättningen hos Försäkringskassan, för det säger i princip ingenting. Det viktiga är att tiden med barnen, även de små, är någorlunda jämnt fördelad mellan föräldrarna (i de fall där det finns fler).

Färre finheter i barngarderoben

Jag detta inlägg hos Sofia Wood (som för övrigt snabbt seglat upp som en av mina favoritbloggar) och tycker att det är så träffsäkert skrivet att det tål att upprepas.

På en skala ett till tio ger jag mig själv en sjua när det kommer till klädintresse. Kanske åtta. Som barn var jag nog en sjua ändå. Ägnade mycket tid åt att rita egna kläder och sydde en del plagg, med varierad framgång. Men samtidigt som jag älskade att titta på vackra kläder avskydde jag det likväl. För butikernas sortiment av dåtidens trendplagg var en smärtsam påminnelse om allt jag inte hade, och heller aldrig skulle kunna få.

På en skala ett till tio ger jag mig själv en tvåa när det kommer till barnkläder. Självklart har jag åsikter om barnkläder. Jag föredrar grejer i bra material, dova färger eller klassiska mönster. Men jag försöker tänka så lite som möjligt på just barnkläder, vilket ibland känns som en ren mental styrkeprövning. Små barn har ju absolut inget eget intresse av att vara klädda fint, barnmode är ju bara en förlängning av föräldrarnas intresse eller fåfänga.

En gång i mitten-slutet på 90-talet följde jag med en kompis och hennes föräldrar till den enda modebutiken med barnkläder i Båstad. Hon provade plagg efter plagg och jag glodde avundsjukt på. Plötsligt fastnade mina ögon på en marinblå tröja med ett sånt där plasttryck på. Inte ett vanligt plasttryck, utan format som något djur och med en blå, klar vätska i. Tror den kostade typ 500 spänn och var omåttligt populär. Försynt frågade jag min kompis mamma ”Får jag prova tröjan, alltså jag ska bara prova?”. ”Du får gå hit med din pappa om du vill prova, vi är bara här för att titta på kläder åt Elsa”. Jag återgick att glo på min kompis, som fick plaggen burna in i provrummet av en kvittrande glad expedit. Skammen brände inombords. Jag fattade ju att hon förstod att vi aldrig skulle ha råd med tröjan, det var osannolikt att pappa någonsin ens skulle ta mig till butiken.

Än i dag begriper jag inte varför jag inte ens kunde få prova en tröja medan min kompis provade säkert 20 stycken. Varför det var så himla opassande. Men jag vet att det inte är mycket som har hänt på 20 år. I varje klass finns det ett gäng med barn som aldrig ens vågar drömma om att våga be om nya kläder, allra minst de trendigaste. Det finns minst lika många föräldrar som skickar iväg sina barn till skolstarten med en klump i magen och ber en stilla bön om att ingen ska märka att kläderna är helt fel. För slitna, fel färg, för korta eller för stora eller bara fel märke. Och att det finns barn som är livrädda för att komma hem med fläckar på de nya kläderna. Ja, man kan både hata och älska kläder på samma gång.

Min gåva till min dotter är att hon aldrig ska behöva oroa sig för att frysa om vintern och vara för varm på sommaren. Men jag hoppas också att jag hon, så länge det är möjligt, ska slippa oroa sig för om hon bär rätt eller fel kläder. Självklart ska jag lära henne att vara rädd om kläderna hon har, men jag vill pränta in i henne så hårt jag bara kan att kläder faktiskt inte säger ett dugg om en människa. Det enda som är viktigt är om kläderna är bekväma och känns bra att leka i. Alltså klär jag henne inte särskilt fint, när hon inte klär sig själv ännu gräsligare vill säga. Det är ofta missmatchat och inte sällan urblekt. Vi väljer mestadels marinblått eftersom det är lätt att tvätta. Det är hål på samma ställe på flera av hennes shorts och hon har fortfarande några stycken i storleken 9 – 12 månader. Så länge det är bekvämt och praktiskt får hon gå klädd precis hur hon vill. Det praktiska försitter jag aldrig en chans att fråga om. ”Känns skorna bra att springa i?”. ”Är byxorna sköna att klättra i?”.

Min enkla lilla gåva till andra barn är att visa solidaritet med dem, som likt mitt åttaåriga jag, inte har råd med med välmatchad garderob. Som både älskar och hatar kläder på samma gång. Jag vill lära mitt barn att kläder är bara kläder, de kan inte vara rätt eller fel. Jag fattar att vuxenvärldens krav på ett perfekt utseende kommer att komma förr eller senare, men jag väljer hellre senare.

Hur tänker du med barnkläder?

Stor kram

Valfriheten är inte hotad Klarna, tvärtom

Finansdepartementet föreslår att personliga krediter inte ska kunna vara förstahandsval vid e-handelsköp. Skälet är de svenska hushållens höga skulder, där konsumtionslånen ökat i snabb takt. Det handlar alltså inte om ett radikalt förslag som förbjuder alla som handlar online att handla på kredit, bara att det inte får erbjudas som första alternativ i kundkorgen.

Förslaget är dock tillräckligt radikalt för att Klarna ska gå i taket. ”Det regeringen föreslår är inte bara ett omfattande ingrepp i svenska företags frihet och möjlighet att innovera och utveckla digitala tjänster för konsumenterna, utan också ett försök att tala om för medborgarna vad som är bra för dem”. De går långt i sin kritik och antyder att detta inskränker valfriheten: ”Det måste givetvis vara upp till varje enskild konsument att avgöra hur han eller hon vill betala, och för handlarna att avgöra vilka betalmetoder de vill använda sig av, och som passar dem och deras kunder bäst.”

Vet du vad? Jag tycker att detta är ett utmärkt första förslag, och nu ska jag berätta varför.

Förslaget kan omöjligt ses som ett hot mot valfriheten, det är tvärtom ett förslag som främjar den. Alla som arbetar med e-handel på något sätt vet varför, och naturligtvis även Klarna. De är ju inga dumbommar.

Att välja något annat än förstahandsvalet kräver en del ansträngning, det har 50 år av forskning på området visat. Och lika mycket forskning visar också att vi människor gärna undviker jobbiga saker. Det är bland annat därför som så få av oss aktivt väljer premiepension, eller en sån självklar sak som att donera organ efter döden. I länder där man aktivt måste välja bort organdonation  (exempelvis Österrike, Franrike, Belgien och Polen) är det nära 100% som är med i organdonationsregistret. I länder som Storbritannien, Tyskland och Danmark är det nära noll. Den enda skillnaden är hur man frågar; vill du aktivt välja bort organdonation eller vill du aktivt välja?

Detta vet förstås Klarna, och varenda e-handelsansvarig i världen. Just därför har de valt kreditalternativet högst upp – de räknar kallt med att du ska välja det av bara slentrian. Och vad är det Klarna tjänar mest pengar på? Krediterna, naturligtvis. De har absolut inget intresse av att främja valfriheten på riktigt. Det är därför som man fram till i våras kunde behöva rulla ut en lista av alternativ och aktivt leta efter en möjlighet att betala med kort. Denna metod kritiserades av Konsumentverket och mig veterligen har de ändrat designen efter det. Den typen av design kallas ”dark design patterns” på fackspråk och går förenklat ut på att lura användare med bedräglig design.

Är det verkligen ett omfattande ingrepp i svenska företags frihet? Varför? Alternativet finns ju kvar, de som vill handla på kredit kan ju gladeligen fortsätta köpresan på lånade pengar.

Klarna vill också framhålla att betalalternativet är ett resultat av någon slags supersmart algoritm som skräddarsyr utcheckningen efter användaren. All min personliga erfarenhet av Klarna–utcheckningen talar emot detta. Jag presenteras i princip aldrig för något annat än att kreditköp, hur liten summan än är. Senast i dag möttes jag av detta när jag handlade en måttanpassad passepartout till en loppisram för 239 kr ink frakt.

De första fyra valen är olika slags krediter. Det första är redan ikryssat, och för säkerhets skull inramat så att jag inte ska missa. Det är förstås ingen alls slump att den är designad prick såhär. Ett skolboksexempel på design som försöker knuffa mig till att fatta det beslut som Klarna vill att jag ska fatta. Först på en blygsam femteplats (av åtta alternativ) erbjuds jag det allra vanligaste; att betala kontant med mitt betalkort. Som en diskret liten fotnot som knappt syns i myllret av de mer iögonfallande alternativen.

 

Varför jag engagerar mig så mycket i detta är för att företagen engagerar sig ännu mer. De plöjer ner oerhörda resurser på att optimera sina sajter så att konsumenter ska knuffas till att fatta köpbeslut som de egentligen inte tänkt fatta. Och vad är konsekvenserna av det?

Jo, att människor köper saker de inte behöver för pengar som de inte har. Och att vårt klot ska tillhandahålla ytterligare resurser på lån från kommande generationer. Det är att främja ohållbara konsumtionsmönster, och det måste man få kritisera i de allvarliga tider som vi lever i.

Klarna låter lika kränkta som mitt barn gör när jag påminner henne om självklarheten i att hon måste dela med sig av sina leksaker med kompisarna. Ja alltså om hon vill ha några kompisar. ”Det är också ett försök att tala om för medborgarna vad som är bra för dem” skriver de. Gudars, vilket övertramp. Nästan på samma skala som övertrampet i att de försöker övertyga mig om förträffligheten i att handla en passepartout för 239 kr på lånade pengar.

Ja, detta är ett övertramp på samma sätt som att staten informerar om vilken fisk som innehåller höga halter av kvicksilver. Att de har mage, va? Vad ska de informera om härnäst? Inte om fördelarna med det allmänna vaccinationsprogrammet väl?

Det är inte synd om Klarna. Detta är inte alls ett exempel på överstatlighet, utan en sund anmärkning från någon som faktiskt värnar både konsumenter och valfrihet på riktigt. Och det kan man knappast beskylla Klarna för när de designar sina betallösningar.

 

 

Om husmödrarnas röster fått eka mer

Mellan läpparna pressar jag två synålar. Pannan ligger i djupa veck medan jag söker i minnet. Ska jag nåla fållen först, och stryka sen. Eller gör man tvärtom? Stunder som dessa saknar jag min svärmor extra mycket. Hon kunde svaret på alla sånna frågor, precis som de flesta kvinnor i hennes generation. Hade hon fortfarande varit ett telefonsamtal bort hade hon navigerat mig genom gardinsömnadens snårigheter med van stämma, en sån lugn, pedagogisk röst som kommer med 40 års erfarenhet av att lära ut till barn.

Nu finns hon inte mer och jag är utlämnad till mitt klena minne.

I dag är det Mors dag, och mammor blir med all rätta uppmärksammade. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur samhället hade sett ut om vi hade lyssnat mer på mammorna årets övriga 364 dagar. Om alla husmödrars röster fick eka utanför hemmets väggar lite oftare.

Många av samhällsutmaningarna som vi möter i dag hanterade våra mor-och farmödrar över bakbordet, i tvättstugan eller i nattlampans bleka sken för länge sedan. De visste hur man vårdade kläder så att de höll. När kläderna gick sönder visste de hur man lagade. Och när kläderna var bortom lagning visste de hur man gjorde trasmattor av dem. De visste hur man mättade familjer utan minsta svinn. De visste hur man fostrade ungar och sydde gardiner. De gjorde rediga människor av barn och förstod att man måste hushålla med vad jorden ger.

Lyssnade vi på dem? Nej, inte tillräckligt.

Snart existerar generationer av samlad kvinnokunskap bara som en svag viskning från förr. Ingen har brytt sig om att föra kunskapen vidare, trots att den aldrig varit viktigare. Nu står vi här och pratar om hur angeläget det är att vi ställer om till ett hållbart samhälle. Om hur vi ska få kläder att hålla, hur vi måste minska matsvinnet, hur vi måste börja hushålla med jordens begränsade resurser.

Hur hade världen sett ut om vi lyssnat ordentligt från början?

 

 

Vad jag lärt mig av en annons på pendeltåget

På på mitt pendeltåg till jobbet sitter en annons som jag stirrat på i veckor. Det är en bild av en räkcocktail och en slogan som går någonting om att ”du firar inte på samma sätt som 1963, varför ska du…”. Så värst mycket ger jag inte för själva utförandet av annonsen, för trots att jag tittat på den varje dag i veckor minns jag inte slutklämmen. Eller företaget bakom annonsen.

Mina tankar leder osökt vidare på en större, mer angelägen fråga. Annonsen vill förstås dra komiska växlar av hur mycket mer sofistikerade vi är i dag jämfört med 50 år sedan. Och det stämmer ju! I princip inget görs på samma sätt i dag som det gjordes till exempel 1973, året då vi lagstadgade om 40 timmars arbetsvecka. På den tiden arbetade min farmor som växeltelefonist, med arbetsuppgifter som i all väsentlig mening inte sköts av människor i dag. Min morfar var vd för Dux, också en roll som är vida annorlunda än samma roll för ett möbelföretag i dag. Så ser det ju ut för de flesta människor på arbetsmarknaden. nästan ingen gör samma sak som för 40 år sedan. Men varför måste vi jobba lika mycket som vi gjorde 1973? Om jag lånar resonemanget från annonsen är 8 timmars arbetsdag lika modernt som en räkaladob.

Ändå så gör vi det.

För vissa är svaret enkelt. Ekonomin går inte ihop annars. Men för den stora massan är svaret mer komplext. Många som har råd att gå ner i tid gör det ändå inte, fastän mindre arbete är lösningen många andra problem. Försäkringskassan slog senast i somras fast att även om vi generellt sett blir friskare, finns det en typ av ohälsa där trenden pekar åt fel håll. Den psykiska ohälsan. Hos kvinnor står det för snart varannan sjukskrivning, hos män var tredje. Fler kvinnor uppger att konflikter mellan yrkes-och privatliv är anledning till sjukskrivning, och Försäkringskassan skriver att en ökad jämställdhet i hemarbete skulle leda till färre sjukskrivningar.

Jag tror också på jämställdhet, men jag tror vi attackerat problemet i fel ände. Väldigt mycket resurser går åt att informera om de negativa konsekvenserna av deltidsarbete under småbarnsåren. Varför är det viktigt att båda föräldrarna arbetar heltid? Ja, livsinkomsten påverkas och därmed också pensionen. Men det är ju bara ett problem så länge som vi förväntar oss att konsumera lika mycket, eller mer, framöver. Om deltidsarbetet fördelades på två personer (i hushåll där det finns två föräldrar) skulle ju kalkylen se annorlunda ut. Det kanske till och med är så att Pensionsmyndigheten nästa år ska informera om fördelarna med att båda föräldrarna går ner i arbetstid under småbarnsåren, i stället för att familjen ska förlita sig på att kvinnan ensamt tar det ansvaret. Det kanske till och med är så att Försäkringskassan ska skicka ut en folder till båda föräldrarna om riskerna förknippade med nitiskt heltidsarbete under småbarnsåren?

För enkelhetens skull kan vi ta min situation som exempel. Både jag och min man har cirka en timmes pendling till jobbet med kollektivtrafiken. I vardera riktning, alltså. Skulle vi också inkludera lunch i arbetsdagen blir den totala tiden som vår dotter får tillbringa på förskolan 11 timmar om dagen. Eller 55 timmar i veckan. Vi älskar vår förskola och hyser inget annat än djup tacksamhet för våra pedagoger, men 55 timmar i deras omsorg är alldeles för mycket. Alltså pusslar vi. För hennes skull, för husfriden och för vår egna. Men jag för mitt liv inte begripa varför det ens ska behövas?

Livspusslet hade inte ens varit ett problem från början om samhället inte framhärdat att arbete motsvarar 40 timmar i veckan och allt annat är undantag. Varför förväntas vi arbeta på samma sätt som 1973, när inget i samhället ser ut som det gjorde då? För att återkoppla till annonsen som vanpryder insidan av mitt pendeltåg, det är ju bara dumt? Vi är ju smartare i dag.

Visste du förresten av många tror att vi har mer fritid i dag än vi hade som jägare och samlare? Studier av ursprungsbefolkning i Amazonas och Afrika visar att detta antagande är helt fel. Hos Kung-folket i Kalahariöknen uppskattas exempelvis arbetsveckan ha bestått av två och en halv arbetsdag, där arbetsdagens längd var cirka sex timmar. Och den genomsnittliga arbetstiden hos jägare-och samlarfolk i dag är 4.86 timmar per arbetsdag.

Så vem är det som är korkad, egentligen?

 

Köpstopp eller shopping? Jag är med i Linjen.

För någon månad sedan tog jag tåget ner över dagen till Göteborg. Jag var inbjudan att delta i ett program som heter ”Linjen”, ett slags åsiktsexperiment där sex personer med olika ståndpunkter i ett ämne möttes för en diskussion.

Jag var vansinnigt nervös men tackade ändå ja, av det enda skälet ”varför inte?”. Programmet släpptes igår och jag har fortfarande inte vågat titta, får krypningar i huden av att höra min egen röst. Känslan efteråt var ändå bra! Samtalet fortsatte efter kamerorna slocknat ända tills vi behövde bege oss till tåget igen, och det säger väl ändå lite.

Det är väldigt viktigt att lyssna på folk som inspirerar, men allra viktigast är det att lyssna på dem som tycker tvärtemot. Eftersom ni som kommenterar ofta verkar hålla med mig, glömmer jag ibland bort alla de (majoriteten av Sverige, i detta fall) som inte alls tycker som jag. Som inte är ett dugg intresserade av att shoppa mindre. Som hellre köper nytt än gammalt och som tycker att shopping är ett utmärkt sätt att fira framgångar eller för att döva sorger. Självklart tycker jag att framtiden tillhör oss som strävari efter ett mer hållbart liv och samhälle, men jag får inte glömma att nuet tillhör oss alla.

I alla fall. Titta om du är nyfiken. Här kan du se hela programmet. Det är 14 minuter kort och innehåller massa kloka ord från oss i team köpstopp. (Ja, jag gestikulerar tydligt yvigt när jag försöker prata om Riktigt Viktiga Saker, bara att leva med det.)

Kram

Julefrid, enkla tips för en harmonisk jul

För många, många år sedan hade jag en pojkvän som i sin tur hade ett sladdsyskon, en yngre bror. Yngst av fyra  i syskonskaran var det inget märkligt att åtnjöt mycket uppmärksamhet av både storasyskon och föräldrar. Jag minns väl en jul som min pojkvän berättade om. Min pojkvän var utflyttad sedan många år, och precis som de tre andra syskonen. Julen firade de dock ihop, som de alltid gjort. Pojkvännen kom hem med ett par raggsockor, om jag inte minns fel. Hans minsta lillebror hade dock fått 24 paket. Det var en i sammanhanget viktig siffra, eftersom det var ett mer än förra året. Lego, leksaksbilar och en Shetlandsponny (lång historia) bland annat. Egentligen skulle han inte fått legot, men hans mamma drabbades av en sådan vånda inför paketöppningen att hon köpte det i panik på Lillejulafton. Du kanske tror att detta rör sig som en särskilt välbärgad familj, som hade råd att skämma bort sina barn med många presenter. Tvärtom, faktiskt. Pengarna tog ofta slut i början på månaden och min pojkvän hade till och med lånat ut pengar till föräldrarna vid några tillfällen.

Det är lätt att som utomstående fnysa åt ett sånt irrationellt handlande. Och faktiskt, jag själv prioriterar helt annorlunda och skulle aldrig, under några omständigheter, köpa dussinstals julklappar till mitt barn. Men någonstans förstår jag mamman också. Så mycket av julfriden var uppbunden kring julklapparna. Antagligen var de där 24 presenterna ett sätt att fly vardagen, att få sätta guldkant på tillvaron och för en gångs skull ”få” skämma bort någon. Och slippa ta samtalet med sin son om att pengar inte växer på träd.

Vi gjorde slut för många år sedan, men jag kommer aldrig att glömma just denna händelse. Jag tycker att den prickar in vårt irrationella förhållningssätt till prylar så himla bra. Det finns nog en utbredd föreställning om att ”bara de rika” konsumerar onödiga saker. Och de gör de. Men de gör de allra flesta andra också. Det är ju vad hela vårt konsumtionssamhälle bygger på? Löftet om att alla ska kunna unna sig saker, oavsett konsekvenser.

I alla fall.

Här kommer mina tips på en lite mer harmonisk jul

Ta ledigt en extra dag eller två.

Har du glömt köpa julklappar? Bra, fortsätt göra det. Tänk på att för varje ytterligare leksak du ger bort till ett barn, desto mindre blir de andra leksakerna värda. Inflation, kallas det.

Kör knytis på julbordet.

Ge bort din tid i stället. Erbjud dig att sitta barnvakt till exempel.

Pynta traditionsenligt. Det finns en anledning till att julen är en så högt älskad högtid; det är för att den aldrig ändras. I en värld med flyktiga trender förbli julen densamma, och det är själva poängen. Glöm trender som ”lila jul” eller ”årets måsten”. Ha exakt samma pynt som förra året och året innan dess.

Har du några tips för en mer harmonisk jul?

Stor kram

Sophia