Min cykel har inga vinterdäck, och eftersom vägarna i Nacka fortfarande är fulla med isfläckar har jag åkt kommunalt in till kontoret ett par dagar i veckan. Det är cirka tre år och en pandemi sedan jag förnimmat så mycket morgonandedräkt sist.
Jag vet inte hur du känner det, men själv har jag oerhört svårt att begripa mig på den post-pandemiska uppförandekoden. Kram eller inte kram? Handskak eller vink?
Eller som bussresan i morgonrusningen. Vanan trogen skingras kön med sömndruckna resenärer inne i bussen, och far som satelliter mot lediga platser längs kanterna. Men sen kommer eftersläntrarna och fyller på som ett långsamt tetris. Och sen åker vi mot Slussen, tätt packade som sillar. Fulla bussar! Som om det vore 2018!
Är det omvärlden som förändrats snabbare än jag, eller är omvärlden som lever i det förgångna och jag i framtiden? Jag har på känn att det dessvärre inte är det senare. Men jag kan väl inte vara den enda enda som får ångestsköljningar av främlingar i min sfär? Det känns olydigt att dela bussäte, syndigt rentutav.
Jag kan inte bara sluta se människor som riskgrupper. Sist jag åkte satte sig en äldre dam på det tomma sätet bredvid mitt. Jag höll andan av rädsla för att ha ihjäl henne med min utandningsluft. ”Att hon vågar!” tänkte jag. ”Jag kan smitta med VADSOMHELST!” Ångestpåslaget kom inte bara av att jag upplevde att hon satte sig utan att be om samtycke, utan framförallt för att hon var så obesvärad.
Ska vi bara förtränga allt vi lärt oss om droppsmittor, bara för att SL återgått till ordinarie tidtabell?
Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta. Annat än att omgivningen känns tokig, och jag normal för en gångs skull. Antar det ter som precis tvärtom dock.
Jag har egentligen aldrig haft några som helst svårigheter att göra mig av med prylar. Tvärtom. Jag har med lätt sinne slängt ut familjealbum, en nyinköpt säng och arvegods. Mitt problem har alltid varit att jag haft svårt att låta bli att köpa nytt, utan haft ett nästan bulimiskt förhållande till prylar. Därav bloggens namn och tillblivelse.
Det finns delar av rensningskulturen som jag tycker det pratas lite för lite om. Som att rensa ut prylar och kläder inte gör någon till en miljökämpe. Miljövinsten kommer ju inte förrän man börjar minska på inflödet. Detta har jag själv varit ett lysande exempel på.
Att rensningskulturen på sociala medier i princip enbart består av kvinnor är också ett olustigt sammanträffande. Är det inte nog att kvinnor allt som oftast har den otacksamma uppgiften att se till att barnen har vinteroveraller, mössor och pekböcker. Nu förväntas de även ansvara för allt ska rensas ut i rekordfart också?
En annan grej är att i takt med rensningskulturen vuxit sig stark är att toleransen mot allt ägande minskat. Även harmlöst sådant, som att samla på vintageporslin, karaffer eller majolikakrukor från 30-talet. Missförstå mig inte med flit nu. Konsumtionen behöver minska, och det drastiskt om vi ska nå utsläppsmålen. Men problemet är fortfarande att vi slänger alldeles för mycket. Och köper för mycket nyproducerat.
Detta är sånt jag reflekterar över ibland. Ganska ofta till och med.
Men anledningen till att jag kommer rensa mindre 2022 är av personlig karaktär. Rensandet har gjort mig till en sur tjatmoster med bultande tinnar, spända käkar och pekande fingrar. Och henne orkar jag inte vara längre.
Jag rensar bland mina ägodelar för att jag måste. Uppmärksamhet är en bristvara, och min uppmärksamhet är dessutom särskilt snål. Därav att jag månar att mängden prylar som pockar på min uppmärksamhet ska vara så få som möjligt. Min man däremot, han rensar nästan aldrig. Garderoben är full med skjortor som köptes tiotals år innan han träffade mig (för tio år sen). Han har lådor märkta fritidshus (vi äger inget fritidshus, men de är bra att ha skulle vi ägt ett fritidshus) och seglarprylar från sin barndom.
Tro mig, jag har försökt. Jag har föreslagit att vi ska rensa ihop. Att jag ska rensa åt honom. Bara vi rensar. Samma har jag gjort med barnen. Jag har bönat, och i brist på bönesvar, hotat med indragna förmåner. Och sedan gett mig i kast med att rensa åt dem, med spända käkar och bultande tinningar.
Skillnaden mellan mig och min man är att han inte har någon som helst behov av att rensa. Jag tillbringar timmar varje vecka med att leta efter mina prylar, han vet direkt var hans finns. Vi är olika med olika behov, och det måste få vara okej.
2022 är året rensar jag mindre. Jag tar ansvar för mina prylar, men inte för andras. Förhoppningsvis ger det mig sinnesfriden tjatmostern med de spända käkarna så envist förvägrar mig.
Det finns i huvudsak två kategorier av människor vintern 2021/2022: De som tycker att restriktionerna är toppen, eftersom barnen på förskolan aldrig varit så friska, och så (dristar jag mig att chansa) lejonparten av föräldrakåren som aldrig förr upplevt att barnen varit så sjuka.
Hela debatten är lika förutsägbar som ett taffligt Hollywoodmanus. Förskolepersonal och präktiga föräldrar som menar att restriktionerna i förskolan aldrig bör lätta, eftersom barnen på aldrig varit friskare (trots att all statistik emotsäger detta när VAB-utbetalningarna lyckas slå rekord på rekord). Äntligen får egoistiska föräldrar som skickar iväg sjuka barn sitt rättmätiga straff! En förskolepedagog skrev indignerat att på hennes förskola gick barnen samma timmar fastän föräldrarna inte längre pendlade – egoister! Låt mig återkomma till detta.
Det finns ingen enskild grupp som är en så tacksam fond för allmänhetens förfasan som småbarnsföräldrar. På arbetsplatsen kallas de opålitliga och blir särbehandlade, eftersom de går innan alla andra för att hämta barn. I övrigt egoistiska karriärister som inte vill umgås med sina barn utan hellre lämpar över allt ansvar på det offentliga.
Jag vet att förskolepersonal sliter. Att de – precis som många andra kvinnodominerade yrken – löper extra stor risk att bli utbrända. Att barngrupperna är för stora, kraven för höga och förutsättningarna för dåliga. Men vet du? Det är politikernas fel. De är politikerna som använder skatten som smågodis att dela ut i stället för att höja förskolepengen. Det är politiken som skapat en arbetsmiljö där kvinnor offras på lönsamhetens altare.
Vi som många andra föräldrar låter barnen gå exakt samma timmar som förut. Fastän vi inte pendlar. För att vi äntligen hinner arbeta färdigt underarbetsdagen, och slipper offra kvällar och nätter i ett omöjligt uppsamlingsrace. Om detta är definitionen av egoism anser jag mig skyldig.
Så är det frågan om alla de föräldrar som skickar sjuka barn till förskolan. Hur ser statistiken ut för detta? Ingen vet, eftersom det inte förs någon offentlig statistik över såna förekomster. Jag kan bara utgå från min erfarenhet. Jag skulle säga att är försvinnande få föräldrar som tillämpar chansningens strategi. Själv känner jag inte en enda. Kan det vara så att vi bedras av vår egen magkänsla här? Samma magkänsla som utmålar småbarnsföräldar som egoistiska karriärister och illojala medarbetare samtidigt?
Låt oss prata om varför förskolan existerar. Det är inte för barnen skull, barn hade ju en barndom även innan 1975 då nuvarande förskola kom till. Inte heller för pedagogernas. Förskolan är enkom en praktisk lösning för att kvinnor ska arbeta, och inget annat. För att människor med barn ska kunna bidra till vår gemensamma välfärd.
Samhällets förväntningar på att småbarnsföräldrar ska bidra till statskassan försvinner inte bara för att vi har en pandemi. Att låta friska barn (om än med en liten snorsträng) stanna hemma i veckor, medan föräldrar jonglerar zoommöten och mellanmål. Det är inte en utopi. Snarare en perfekt grogrund för utbredd psykisk ohälsa bland småbarnsföräldrar och – dessutom – ytterligare spä på fördomarna om föräldrar som opålitliga medarbetare.
Vem tror du kommer våga anställa en småbarnsförälder om hen förväntas vabba mer än arbeta? Och utan föräldrar som arbetar behövs ingen förskola överhuvudtaget.
Jag ser hur förskolepedagoger kämpar i motvind. På vår förskola är personalbortfallet så stort att förskolan skickar sms och ber oss hämta tidigt, eller hålla barnen hemma helt och hållet. Trots stenhårda restriktioner, som bevisligen inte alls fungerar som avsett. Det är fan ovärdigt en välfärdsstat som Sverige. ”Vi har aldrig varit så friska som nu” skrockar vissa förskolepedagoger förnöjt. Är detta verkligen sant? Sjukfrånvaron bland personalen på vår förskola vittnar nämligen om raka motsatsen. Vi har aldrig varit så sjuka som nu.
Föräldrarna är inte förskolans fiende, tvärtom är de hela förskolans existensberättigande. Det är karriärhungriga och egoistiska politiker som är att skylla för att förskolan ser ut som den gör.
Man kan också fråga sig om vi ska använda skattepengar till att föräldrar ska vara hemma med friska barn, eller om pengarna kan göra större nytta i förskolan?
Jag var ett hypokondriskt barn. Under flera år betraktade jag varje gryende morgon som ödets chans att leverera en dödsdom. Mina fantomåkommor hade alltid hundra procent dödlig utgång. Eftersom jag var rädd för hål i tänderna borstade jag dem nitiskt. Så till den milda grad att tandköttet vid ett tillfälle började blöda rikligt. ”Herregud nu ÄR jag döende” tänkte jag medan jag stod framför badrumsspegeln med blödande mun och författade mitt testamente. Under flera år var jag fixerad av min avföringskonsistens. För hård? Troligen döende. För löst! Definitivt döende. Utvecklade också svår skräck för kräkningar, och fantiserade om att bli försatt i medicinsk koma när magsjukan härjade på skolan. Så att jag kunde minimera mina kontakter med omvärlden tills sjukdomen ebbat ut. Jag underlåter att måla upp scenen om den gången jag fick kännedom om att en vedervärdig sjukdom som hjärnhinneinflammation existerade.
Tack och lov var Google ännu oupptäckt under hela min barndom. Mina sjukdomar hämtade sin näring från ett barns vilda fantasi, vilket i efterhand var nog så illa.
För den inbillat sjuka finns det ingen glädje i att vara frisk. En avförd diagnos öppnar nämligen bara dörren för tio ytterligare potentiella åkommor. Jag minns faktiskt inte hur och när jag blev kvitt min hypokondri. Jag antar att det skedde parallellt med att jag blev varse om att livet var fullt av riktiga prövningar. Energin räckte väl inte till att tampas med både inbillade och verkliga problem.
Klipp till två decennier senare och min maniska fixering vid avföringscykeln (bajsar man på kvällen är man döende!) som ett inte helt orimligt förslag man får i valfri hälsorelaterad grupp på internet (du har väl doktorerat i din menscykel kvinna?!).
”Kunskapen är alldeles för låg” läser jag jämt i intervjuer med drabbade eller närstående. Eller som ett generell åsikt i kvinnogrupperna på facebook. ”Mmmm, folk måste få veta” instämmer vi, utan att ifrågasätta vad den kunskapen ska bidra med hos folk.
Jag lutar mig mer och mer åt en radikal åsikt. Räcker det inte att sjukvården har tillräcklig kunskap om våra sjukdomar och botemedel? Måste man bli bildad i varenda faslig sjukdom som existerar. Det viktigare är väl inte att alla ska ha kunskap – utan att kunskapen ska finnas tillhands för de som behöver den? Vi odrabbade kan i stället ägna oss åt att träna på att känna empati med de som haft otur.
Att många kvinnosjukdomar är lågt prioriterade, felbehandlade och obehandlade är både skamligt och skandalöst. Men ständig pådyvling av information till kvinnor om hormoner, menscykel och fertilitetsförståelse – gör det oss bättre?
Jag har vänner som gjort fertilitetsutredningar och undersökt möjligheterna att frysa sina ägg när de närmat sig 30 och ännu är obefruktade. De har genomlidit år av oro och ångest inför en fertilitetskamp, som sedan helt uteblivit när de blivit gravida på första försöket. Jag förringar inte den ofrivilliga barnlöshetens smärta, men jag ifrågasätter den generella uppfattningen att kvinnor ständigt behöver påminnas om sin biologiska förutsättningar. De flesta kvinnor i dag är smärtsamt medvetna om att fertiliteten minskar i takt med stigande ålder. Jag känner inte en enda kvinna som vaknat upp en dag och plötsligt – som en blixt från klar himmel – drabbats av insikten att hon är för gammal för barn. Däremot känner jag en hoper som oroat sig över risken att äggen sinat den dagen man behöver dem.
Jag ser inte bristen på information om sjukdomar som generellt problem alls i dag. Kunskap är ett tveeggat svärd, även om vi sällan benämner det så. Man kan ju inte radera oönskad kunskap med hjälp av tankekraft. Däremot tycker jag att frasen ”kunskapen är alldeles för låg” är ett kollektivt dumförklarande. De flesta av oss kommer någon gång att bli sjuka, det är nästan matematiskt omöjligt att hålla sig frisk under nittio år. Kanske är det oklokt av oss slösa våra goda dagar på att bli påminna oss om de dåliga.
I dag släppte Medveten Konsumtion och Klimatklubben årets medvetna julklapp. Det är som årets julklapp, fast framtidsvarianten som ser till människa, miljö och klimat i stället för att fokusera på en kortlivad trend.
Årets medvetna julklapp är: Den begagnade klappen!
Det behöver inte vara svårare än så. Något unikt och omsorgsfullt utvalt, tidigare älskat av någon annan. Jag har pratat mycket med en kompis om begagnade klappar. ”Problemet är inte att folk inte vill ha” sa hon, ”utan att många tycker att det tar emot att ge”.
Jag frågade mina följare på instagram om deras inställning till begagnade klappar. Utan att förhäva mig vill jag nog ändå påstå att jag delar min kompis analys. Nästan alla (faktiskt 98% av alla som svarade) vill habegagnade klappar. Nästan 9 av 10 svarade att de skulle bli lika glad – eller gladare – för en begagnad klapp. Men bara strax över 60% hade någonsin fått en begagnad klapp.
”Tar det inte mycket tid?”
Jo , det kan ta lite längre tid att hitta en bra begagnad julklapp. Därför vänder jag mig lite mot begreppe julhandel – som antyder att handeln måste ske i anslutning till julen. Från och med i år ska jag ha en liten lista i telefonen över mina julklappsoffer och presentidéer som kan passa. Sånt de kanske nämnt i förbifarten eller som jag vet de behöver. Så är jag alltid redo när tillfället uppenbarar sig. Dessutom vill jag puffa för att det är bra mycket enklare i dag än för några år sedan. Det finns massor av begagnat online (kolla Auctionet, Sellpy, Tradera, Blocket, Tise och Marketplace till exempel).
”Jag är rädd att uppfattas som snål”
Min spaning är att detta gäller många; man vill gärna ha men vågar inte ge. För de flesta är det dock en tankevurpa. Omsorgsfullt utvalt personligt finporslin, en kristallvas, en blomma med en loppad kruka, en mässingsljusstake – det är omtanke om något! Att säga att det ”aldrig spelar någon roll” tycker jag dock föraktfullt. Som högstatusperson kanske man känner att man inte har något att förlora, men jag kan verkligen förstå att den som inte konstant åtnjuter hög social status har sina betänkligheter kring hur hon framstår. Och då är mitt enda tips: börja bli den som ber om begagnade klappar! På så sätt kan vi bryta det sociala stigmat!
”Det är väl enklare till barn än till vuxna?”
Jag tror att enkelt blir det först när man har ungefär samma förväntningar på julfirandet. Barn är väl mer lättprogrammerade eftersom de inte har så mycket erfarenheter i bagaget. Jag tror på att ett avdramatiserande, öppet snack om vilka förväntningar som finns. Och där man försöker paketera beggade klappa som något positivt! ”Vad säger du om att testa en ny grej i år, jag har läst om det här (kanske nämna en person eller en företeelse) och jag tror att det skulle bli bra för att…”). Man kanske inte ens behöver nämna klimat och miljö utan bara fokusera på det andra positiva?
En veritabel hjärndump över sånt jag funderat över senaste veckan:
?? Privilegie-CV; skillnaden mellan en manlig ledarskribent och en kvinnlig influencer
Vad är skillnaden mellan en manlig ledarskribent och en kvinnlig influencer?
(… förutom de uppenbara!)
Jo, en manlig ledarskribent börjar aldrig en text med att be om ursäkt för sig. Varenda kvinnlig debattör jag följer antingen börjar – eller avslutar – sina debattinlägg med att rapa upp sina privilegier. Ett privilegie-CV där man listar kön, läggning, hudfärg mm i en urskuldande anda för att man eventuellt missat ett perspektiv. Jag undrar; blir texten mindre legitim om man inte inflikar information om sig själv? Varför är vi så fixerade vi personen och inte saken? Är detta 2020-talets version av att kvinnor alltid ska veta sin plats? Personligen tycker jag att det är tjatigt. Givetvis förstår jag att en partsinlaga i en debatt inte tar hänsyn till allas perspektiv alltid. Det vore fullständigt orimligt.
? Diskriminerade kockar
Det är orättvisa tider för kockar. Chansen att någonsin ge ut sin egen kokbok ter sig obefintlig. Inte på grund av det magra utbudet, utan för att nästan alla kokböcker i dag är författade av människor som inte är kockar. Man har större chans att bli utgiven om ens enda merit är att man deltagit i Ensam mamma söker. Jag skriver inte detta för att förringa instagramkockar. Jag kan absolut ingenting om matlagning, så att bedöma folks kokkonster är mig helt främmande. Men varför gör alla förutom kockar receptböcker?
? Skjutjärnsminimalister
En del minimalister (och med det menar jag människor som har som ideologi att leva med färre prylar) har gjort det till en sak att dra sin lans mot loppisfyndare och vintagesamlare. Med sitt överdrivna loppissamlade berövar de nämligen andra – som inte gör anspråk på mer än en – antika karaffer, blommiga vintagetallrikar och flortunna glas. Utan att förringa minimalismen som livsfilosofi måste jag vädra tankar om denna särskilda kategori av skjutjärnsminimalister: kanske tagga ner? Detta resonemang att dagens överproduktion har en koppling till att ett fåtal individer handlar för mycket antikviteter håller inte. Annat än i teorin i alla fall. Myrorna får fortfarande in långt mer än vad de kan sälja, faktum är att vi måste handla mer begagnat och inte mindre. Nyproduktionen måste minska och det kan vi vara eniga om. Men alla vill inte bli minimalister för det.
Sociala medier är så himla tacksamt att lasta för det mesta dåligt. Eskalerande psykisk ohälsa (folk jämför sig på instagram!), överkonsumtion och filterbubblor. Allt är förvisso sant!
För min egen del överskuggar de positiva aspekterna med sociala medier (och bloggandet) de negativa. Jag känner nästan alltid att jag får mer än jag ger. Så många kloka, härliga och inspirerande personer jag aldrig hade mött om det inte vore för instagram. Krokat arm och gjort gemensam sak.
Hörde om otroligt intressant forskning som ger en mer nyanserad bilden av sociala mediers inverkan på måendet. Det är inte bara bedrövelse och elände i mobilen. Många användare vittnar faktiskt om att de mår bättre tack vare sociala medier.
Men stopp och belägg?! Går inte det tvärtemot… typ allt?
Nyckeln enligt forskningen är att det ska vara socialt. Alltså innehålla någon form av interaktion, som att gilla, kommentera, dela och så vidare. Då blir det en humörhöjare. Vi mår alltså bättre efter socialasociala medier-sessioner jämfört med om vi inte hade gjort någonting. Sessioner där vi varit passiva gluttare får dock rakt motsatt effekt. Vi mår sämre än om vi inte gjort någonting alls. Det finns också en övre tidsgräns. Vid tre timmar avtar alla positiva effekter och övergår i negativa.
Är det så konstigt, egentligen? Vi är ju sociala varelser och söker ständigt gemenskap. Att bara glo på någon annans liv utan att engagera sig är ju inte att tillhöra gemenskapen. Det är att vara åskådare.
Jag tänker mycket på detta och influencers som gnäller över att algoritmen straffar dem. För dig som undrar över ”algoritmen” är det alltså instagrams hemliga regelverk som bestämmer hur många av dina följare som kommer att se innehållet du publicerar. För många år sedan såg man nästan allt vad en person delade. I dag syns bara en bråkdel. Algoritmen premierar innehåll som väcker engagemang. Kanske har de dragit samma slutsats som forskargruppen? Kanske är algoritmen inte till för att straffa dem med hundratusentals följare som inte längre kan svara på kommentarer. Utan bara till för att göra instagram till en härligare gemenskap för alla? En plattform där man faktiskt har en möjlighet att se varandra och inte bara glo. Meningen var kanske aldrig att ett fåtal konton skulle alstra miljontals passiva gluttare.
För att peppa, ge feedback, kommentera, planera tillsammans, gilla, ryggdunka, kroka arm, debattera – det är väl ändå meningen med hela skiten – oavsett var det sker.
På 70-talet cyklade eller gick nio av tio barn till skolan. I dag är det bara vartannat! Trots att klimatomställningen kräver att vi transporterar oss på andra sätt än med fossila bränslen – och trots att det bara är en minoritet av svenska barn klarar målet med en timmes rörelse om dagen.
Svaret finns ju framför näsan på oss?
Barn behöver bättre förutsättningar för att cykla till skolan. Jag, Emma Sundh och Annika Sundin – alltså team Cykeluppropet – vill bidra till att skapa precis just det.
Vi krokade arm med några av de smartaste vi vet: Frida Berry (aka Våra Barns Klimat), Cykelfrämjandet, Dr Katarina Graffman (dr i kulturantropolog och expert på kulturer och beteenden), Svenska Cykelstäder och Svensk Cykling och skrev debattartikeln om att satsa på att skapa bättre förutsättningar för barn att cykla till skolan. Finns bättre förutsättningar så kommer fler barn att cykla. Det handlar nämligen sällan om barns brist på vilja. Problemen är snarare dåliga eller inga cykelvägar, skjutskulturen, och all annan trafik vid skolorna.
Stora delar av min och barnens garderob kommer från Sellpy. Brukar handla stora lass inför både sommaren och hösten. Och för det allra mesta funkar det bra!
Varje gång jag skriver om Sellpy på instagram får jag drösvis med kommentarer från folk som är missnöjda. Jag fattar att de är långt ifrån perfekta, på vissa sätt mil därifrån. Om du inte har koll på Sellpy, så har de som affärsidé att vara som ett onlinevaruhus med begagnade kläder och prylar.
Vissa tycker att sakerna de får hem är för sunkiga. Vissa tycker att sorteringen är undermålig. De har säkert rätt! Några bojkottar för att HM är majoritetsägare och att de saknar kollektivavtal. Som förvisso är påskrivet och gäller från nästa år. Själv tycker jag att bilderna är bedrövliga och beskrivningarna oftast likaså. Men handlar gör jag likväl. För i 8 av 10 fall går det bra. Och om jag får hem ett plagg som luktar, är fläckigt, krympt – eller bara helt fel – har de en fantastisk kundtjänst. Senast ordnade de med returen på en timme. Det är bättre än de flesta andra e-handlare.
Många tycker att prissättningen är skev. Det kan jag hålla med om. Men de har också förbättrat sig otroligt mycket under de år jag varit återkommande kund. Första gången jag sålde via dem var mitt arvode 27 kr. 27!! Min senaste försäljning har hittills gett mig mer än 1100, nästan bara för barnkläder dessutom. Pengar jag använt för att kitta både mig och barnen inför hösten.
Jag tror att många som är missnöjda med Sellpy underskattar komplexiteten i utmaningen. Hade storskalig second hand online varit ett lätt problem att lösa hade någon annan löst det för länge sen. Sellpy ska tillfredsställa säljarens (ofta högt ställda) förväntningar på slutpris. Leva upp till köparens förväntningar på god service. Erbjud en effektiv e-handelsupplevelse med 30 dagars retur, hemleverans, samfrakt, smidig checkout OCH lösa logistikutmaningen som kommer med att hantera hundratusentals varor i veckan.
Detta görs inte utan kapital, det hoppas jag att de flesta förstår. Därför är det en nödvändighet att bjässar som HM kan hjälpa till med finansieringen. De som arbetar på Sellpy är anställda med lön, till skillnad från mycket annan second hand som är helt beroende av ideella krafter. Jag har förstått att omdömena om Sellpy som arbetsgivare är blandade. Det finns både de som är nöjda och missnöjda (jag har hört av de som är nöjda, men läst om att det finns många som är missnöjda och misstror ingen). De flesta verkar enas om att man förväntas att arbeta ganska hårt. Bra då att kollektivavtalet är på plats till nästa år.
I egenskap av småbarnsförälder oändligt tacksam för att Sellpy finns. Inte en chans att jag hade handlat så mycket begagnat om det inte vore för dem. Som kund är jag också nöjd över att de åtminstone verkar vilja utvecklas. Webbshoppen får ofta nya funktioner (jag uppskattar särskilt att skapa storleksprofiler till barnen – så smidigt att när man ska söka) och de gånger jag haft kontakt med kundservice blir jag imponerad av hur proffsiga de är.
Sammanfattningsvis ser jag hellre ett Sellpy med förbättringspotential än inget alls. Jag kommer inte att sluta handla där i första taget.
Nu ska vi prata om ett problem som väldigt få erkänner som ett problem. Men det är det! Det handlar influencers och deras löner!
Efter att ofrivilligt kategoriseras som mikroinfluencer (det är vanligtvis en person eller ett konto med färre än 10 000 följare på instagram) har jag blivit varse om vilken osund lönekultur som härskar. Hade det varit vilken annan bransch som helst hade fackpampar, med pannan i djupa veck och korslagda armar, låtit sig intervjuas på kvällsnyheterna och pratat om exploatering och lönedumpning. Men av outgrundlig anledning inte nu.
Jag pratar inte om en handfull influencers som kan fakturera fem–eller sexsiffriga belopp för sitt arbete. Utan om företag som systematiskt drar nytta av (ofta) unga kvinnors kanaler och förtroende i utbyte mot produkter som kostar en bråkdel av en rimlig timlön.
När jag fick 2000 följare på instagram hände något. Helt plötsligt fick jag DM och mejl med förskrivna och insmickrande förslag på att marknadsföra träningskläder, antirynkkrämer, bivaxdukar, smink, hudvård, hörlurar med mera. Med den enda kompensationen att behålla produkten jag marknadsfört.
Jag jobbar inte som influencer. Jag gör inga samarbeten. Det drabbar inte mig. Men jag är förvånad över att ingen annan reagerar på att företag, så som Brandheroes (som omsätter 13 miljoner årligen, med en årlig tillväxt på 60% de senaste åren) har som enda verksamhet att rekrytera leverantörer utan att erbjuda löner.
Det hela är befängt!
Tyvärr går det helt i linje med hur samhället vanligtvis betraktar kvinnligt kodande gärningar. ”Det är ett kall”, ”en passion”, ”ett intresse”. Aldrig ett yrke! Trots att influencermarknadsföring i dag är en självskriven del i en marknadsföringsstrategi. Känns det igen? Tänk på de många andra kvinnodominerade yrken där det finns en outtalad förväntan att de yrkesutövarna gör jobbet av andra skäl än ekonomiska.
Om du är en influencer själv som läser detta vill jag uppmana dig att börja ta betalt. Och ryta ifrån mot oskicket att be människor att gratisarbeta. Jag har jobbat med marknadsföring i sju år. Jag har själv jobbat med influencerkampanjer. Antirynkkräm är inte en valuta företagets vd eller marknadschef får betalt i. Så varför skulle du? Om du tackar ja till jobba mot produkter kommer du vara den enda i kampanjen som inte får betalt. Reklambyrån jobbar inte gratis. Inte strategen heller. Inte företagets varimärkesansvariga. Inte pr-byrån de anlitar. Ingen förutom du (som levererar den faktiska effekten) får betalt i annat än pengar!
Jag undrar varför intresset är så svalt från samhällets sida? Oftast handlar samtalet om influencers som anklagas för att ha orimliga lönekrav. Verkligheten är ofta precis det omvända: De flesta influencers förstår inte ens att de säljer något av värde! Sin tid. Sitt upparbetade förtroende hos följarna. Sitt hantverk!
Detta drar förstår cyniska företag som Brandheroes nytta av. De räknar kallt med att små eller nya influencers inte har koll på lagen.
Eftersom produkterna de erbjuder (i utväxling mot exponering på sociala medier) räknas som inkomst ska de förstås beskattas. Jag har då aldrig fått någon information av dem om hur jag ska ta upp hudkrämer och träningsbyxor i min inkomstdeklaration. Gissar att det är sisådär ställt med skattemoralen.
Varför ska vi acceptera att en hel bransch möjliggör och uppmuntrar skattefusk? Det är obegripligt. Vi kan inte bygga vår välfärd på hudkrämer och yogabyxor i ekobomull. Det betalar inga pensioner!
Hur många andra yrkesgrupper tycker att det är okej att jobba mot giveaways? De flesta uppdragsgivare hade nog själva tyckt att det var pinsamt att be leverantörer arbeta mot en kaffemugg med en logga på. Men arbetar man med sociala medier är det som vanliga normer inte gäller.
En gång bad jag min brorsa om råd inför ett frilansuppdrag. ”Tja..” sa han. ”Snittet för frilansare med din erfarenhet är X kr/ timme. Vem vill du vara? Den som drar upp eller ner snittet för din bransch?”
De orden fastnade hos mig. Vem vill jag vara? Den som står upp för det faktiska värdet en bransch levererar? Eller den som tycker så lite om yrket (eller sig själv!) att den jobbar gratis.
