Lika ofrånkomlig som min annalkande trettiofemårsdag smyger den på mig. Den ofrivilliga barnlängtan. Jag ser barnvagnar överallt. Dagdrömmer om en mjuk, mjuk bebiskropp som vilar mot armen, en fjunig nacke att snusa i. En knubbig hand som håller krampaktigt – utan att ens veta varför – om mina fingrar, och hur jag aldrig vill släppa taget.
Jag har redan jordens två finaste barn, och varje dag tackar jag min lyckliga stjärna över att de är mina. Och trots att jag älskar barnen över allt annat så vill jag absolut inte vara mamma till fler än två.
Detta har jag valt själv, men trots detta inget min kropp vill kännas vid. Lockropen från vår tredje bebis ekar högre och högre. Den gulliga, trinda, milda bebisen som jag aldrig kommer att bli mamma åt.
Jag vet inte om dessa känslomässigt motstridiga känslor har ett namn. Men jag kallar det för ofrivillig barnlängtan. Mina graviditeter var två långa ökenvandringar, och livet med småbarn var jag absolut inte rustad för. Jag är neurotisk, har svårt för höga ljud, behöver långa, sammanhållande sömnsjok för att inte bryta samman, och är föga mer organiserad än en trettonåring. Inget har varit så välgörande för mitt lynne, och för min och Andreas relation, som att vi lämnat småbarnslivets fasor bakom oss.
Men kroppen lyssnar inte till mitt förnuft. Den hör bara bebisjollret, känner trycket från en liten näve och doften från en fjunig hjässa.
Jag skulle gärna vara gravid igen, OM jag fick samma graviditet som då. Men det finns andra hinder. Och det handlar om mental hälsa och ork. Det kan finnas en stark vilja, men det finns också saker som handlar om 100 % ansvar. I och med mina sämre perioder så inser jag sedan länge min begränsning. Det är både en sorg och en lättnad.
Ja, detta handlar också om begränsning. Jag mäktar inte att vara förälder åt fler. Och håller med om att det kan vara både sorg och lättnad. Och befriande med ansvar! Ett beslut är fattat liksom.
Jag hör dig!
Sörjer det tredje barnet jag aldrig kommer få och samtidigt så nöjd med två och vill inte ha fler.
Känner prick samma. Men sörjer gör jag inte än. Mer att kroppen inte vill acceptera faktum!
Exakt så känner jag!
Jag har tre barn, men drömmer framförallt om att föda ett fjärde barn. Inte en förlossning, utan en födsel, där jag skulle föda hemma, med människor jag känner mig trygg med. Där jag skulle veta vilken barnmorska som skulle stötta mig, jag skulle välja vilka som fick vara med och jag aldrig behövde sätta mig i en bil för att vid framkomsten utsättas för onödiga rutinmässiga interventioner ( vissa fall med tveksam evidens). Där jag skulle gå stärkt från födseln, med känslan av att ha övervunnit allt. Eller kanske ha kapitulerat inför naturen/kroppen.
Jag vet att vi inte orkar ett fjärde barn, men den där födseln, den drömmer jag om.
Så hög igenkänning. Det måste vara hormoner och kroppens sista skrik. Längtar bara efter en bebis. Absolut inte ytterligare ett förskolebarn.
Ja, ingen aning om vad det är! Men längtar absolut inte efter sömnlösa nätter, barnsäkert möblemang, barnvagn (usch!!) och allt det där andra som är så starkt förknippat med småbarn.
Fascinerande läsning för mig som är 38 år och aldrig någonsin har känt den där barnlängtan överhuvud taget. Jag tycker om barn (särskilt de större som pratar och klurar och upptäcker världen) och bebisar är väldigt gulliga. Men jag har suttit där med relativt nyfödda syskonbarn i famnen och tyckt att de var gosiga och superfina och små mirakel, och försökt känna efter om det inte finns något mer där, men nej. När jag var yngre tänkte jag att den där biologiska klockan skulle hitta mig med och att den så småningom skulle bli högljudd, men nu börjar jag inse att det nog inte kommer att hända. Jag har aldrig velat ha barn och vill det inte nu heller, men din och många andras berättelser om den där rent fysiska barnlängtan gör alltid att jag få en känsla av att vara felkonstruerad som kvinna. Obs! Ingen direkt sorg i det, mest bara en reflektion över att det är väldigt intressant med olika upplevelser och att det är berikande att få ta del av dem.
Håller med Lisa, tror också att du är helt rättkonstruerad. Det låter ju väldigt skönt att kroppen och sinnet är i harmoni! Jag har aldrig haft barnlängtan förut, och uppriktigt aldrig ens föreställt mig ett liv MED barn. Varifrån bebissuget kommer vågar jag mig inte på att spekulera i, men konstaterar bara att det finns. Men jag är nöjd med livet som det är nu, och längtar inte efter något annat. Också väldigt skönt!
Jag tror att du är helt rättkonstruerad som kvinna och är glad över att det finns fler möjligheter för oss kvinnor att välja det vi vill. Barn, inte barn, bonusbarn etc. För mig är det barn, men jag känner mig lycklig av tanken att mina döttrar kommer kunna välja bort barn om de så önskar.