2022 blir året jag rensar mindre

Låt mig förklara.

Jag har egentligen aldrig haft några som helst svårigheter att göra mig av med prylar. Tvärtom. Jag har med lätt sinne slängt ut familjealbum, en nyinköpt säng och arvegods. Mitt problem har alltid varit att jag haft svårt att låta bli att köpa nytt, utan haft ett nästan bulimiskt förhållande till prylar. Därav bloggens namn och tillblivelse.

Det finns delar av rensningskulturen som jag tycker det pratas lite för lite om. Som att rensa ut prylar och kläder inte gör någon till en miljökämpe. Miljövinsten kommer ju inte förrän man börjar minska på inflödet. Detta har jag själv varit ett lysande exempel på.

Att rensningskulturen på sociala medier i princip enbart består av kvinnor är också ett olustigt sammanträffande. Är det inte nog att kvinnor allt som oftast har den otacksamma uppgiften att se till att barnen har vinteroveraller, mössor och pekböcker. Nu förväntas de även ansvara för allt ska rensas ut i rekordfart också?

En annan grej är att i takt med rensningskulturen vuxit sig stark är att toleransen mot allt ägande minskat. Även harmlöst sådant, som att samla på vintageporslin, karaffer eller majolikakrukor från 30-talet. Missförstå mig inte med flit nu. Konsumtionen behöver minska, och det drastiskt om vi ska nå utsläppsmålen. Men problemet är fortfarande att vi slänger alldeles för mycket. Och köper för mycket nyproducerat.

Detta är sånt jag reflekterar över ibland. Ganska ofta till och med.

Men anledningen till att jag kommer rensa mindre 2022 är av personlig karaktär. Rensandet har gjort mig till en sur tjatmoster med bultande tinnar, spända käkar och pekande fingrar. Och henne orkar jag inte vara längre.

Jag rensar bland mina ägodelar för att jag måste. Uppmärksamhet är en bristvara, och min uppmärksamhet är dessutom särskilt snål. Därav att jag månar att mängden prylar som pockar på min uppmärksamhet ska vara så få som möjligt. Min man däremot, han rensar nästan aldrig. Garderoben är full med skjortor som köptes tiotals år innan han träffade mig (för tio år sen). Han har lådor märkta fritidshus (vi äger inget fritidshus, men de är bra att ha skulle vi ägt ett fritidshus) och seglarprylar från sin barndom.

Tro mig, jag har försökt. Jag har föreslagit att vi ska rensa ihop. Att jag ska rensa åt honom. Bara vi rensar. Samma har jag gjort med barnen. Jag har bönat, och i brist på bönesvar, hotat med indragna förmåner. Och sedan gett mig i kast med att rensa åt dem, med spända käkar och bultande tinningar.

Skillnaden mellan mig och min man är att han inte har någon som helst behov av att rensa. Jag tillbringar timmar varje vecka med att leta efter mina prylar, han vet direkt var hans finns. Vi är olika med olika behov, och det måste få vara okej.

2022 är året rensar jag mindre. Jag tar ansvar för mina prylar, men inte för andras. Förhoppningsvis ger det mig sinnesfriden tjatmostern med de spända käkarna så envist förvägrar mig.

Kram

5 Comment

  1. Som jag känner igen mig i att vara den i familjen som tar ansvar för att rensa, samtidigt är jag inte den enda med intolerans mot röra, snarare har jag nog mest tolerans för röra istället. Jag ska försöka få med min man på att rensa i sina saker, vår dotter är i vilket fall helt med på behovet att rensa, att sen lyckas med det är en annan femma. Med barn finns det ju nästan alltid något att rensa ut problemet är att både hon och jag är rätt fästa vid det mesta av våra saker ändå men vi som familj skulle behöva lite färre grejer att ta hand om så därav rensning men först och främst som du säger, strypa intaget av nya prylar.

  2. åh, håller verkligen med om att det oftast faller på kvinnans lott att ha ansvaret för hemmets alla prylar. och som det stör mig! min kille har hela vindsförrådet fullt med hela sin garderob från när han var i tjugoårsåldern som är för små (men som måste sparas för vem vet, han kanske går ner i vikt), träbitar och plankor som kan vara ”bra att ha” med mera med mera. vi har ett extra rum som är ett kontor men som mest är ett tillhåll för alla hans papper (självklart helt osorterat, gamla betalda räkningar samsas med obetalda etc) som jag har slutat gå in i för jag PALLAR INTE att se.

    men du må tro att jag är nöjd nu när han tvingas ta tag i det där. vi har en dotter som inom ett par år kommer behöva hans skräprum. och i veckan fick vi ett meddelande om att vindsförrådet ska vara tömt inom två veckor eftersom det ska byggas lägenhet på vinden. de nya förråden i källaren kommer inte vara klara innan tömningen. extremt puckad planering ja, men i hemlighet är jag så jäkla nöjd över detta, haha.

  3. Elin Karlsson says:

    Bra inlägg, det är underligt att få(?) pratar om varför ”rensningskulturen” blivit så stor. För att vi konsumerar för mycket såklart. Ibland får jag känslan av att man tom ska konsumera sig ur överflödet på något konstigt sätt. Man ska börja om från början, rensa ur det gamla och köpa sig en ny kapselgarderob för att göra livet lättare. Köpa en massa förvaringslådor för att förvara sina väl valda ägodelar i osv. Rensa ut gamla redskap i köket för att köpa några få nya bra istället. Så är det igång…
    Och jag kan erkänna att jag själv faller för det. ”Ska bara köpa dom perfekta byxorna så kan jag skänka mina gamla” ”ska bara fixa förvaringen hemma en gång för alla så behöver jag inte tänka på det mer.” Men efter en period med lite tid och sämre ekonomi har jag märkt hur inflödet minskat drastiskt, och därmed behovet av att rensa

  4. Jag håller med om allt du säger – framför allt att det inte har något egenvärde att rensa i betydelsen slänga saker. Eller för den delen ”skänka” sjaskiga kläder som ingen vill ha till Stadsmissionen för ett sedan med gott samvete köpa nytt billigt på H&M. Jag tycker snarare att man har ett ansvar för de pryttlar man skaffat sig. Alltså, nu har jag ju gjort det här inköpet så nu får jag försöka använda det även om det inte optimalt. Eller hitta på något sätt att omvandla det till något användbart. Om man ser varje inköp som ett ansvar man tar på sig för varan ifråga, så tror jag att man tänker ett varv till innan man skaffar nya prylar.

    Jag har bestämt mig för att kosta på omklädsel av två gamla fåtöljer jag har hemma, trots att det förmodligen skulle bli billigare att köpa nya. Men jag ser mig som ansvarig för att ha fört de här fåtöljerna till hemmet, så nu får det bli så. Och den där underbara blommiga rayonmorgonrocken från 40-talet som till sist blev så utsliten på rumpan att det gick hål rätt igenom – jag klippte bort nederdelen och nu har det blivit en slags silkig kavaj av den, som jag fortsätter att använda.

    Jag märker att jag känner det här särskilt starkt när det gäller vackra gamla vintagekläder av god kvalitet. Någon (några?) har alltså tagit så väl hand om det här plagget att det fortfarande är i fint skick efter 50 år eller mer – då är det min förbannade plikt att fortsätta att vårda det. Och om jag finner att jag inte vill ha det längre av något skäl så får det hänga kvar i garderoben tills jag hittar rätt person att ge det till.

    Jag tror att nyckelordet är kvalitet. Om man bara skaffar sig saker av god kvalitet så kommer de både att hålla längre och vara värda att lägga ner omsorg om. Och ja, kvalitet kostar mer, men med den enorma marknaden för begagnade möbler och husgeråd (som finns kvar för att de varit god kvalitet från början och för att de ursprungliga ägarna skött om i stället för att rensa) så kan man faktiskt köpa saker som både är billiga och av god kvalitet. Och som inte betungar miljön. Win, win, win.

  5. Ser att jag missat en mycket intressant blogg här, tack för att jag hittade hit.
    Ha en fin dag!

Comments are closed.