Returkulturen, en dold miljöbov

Hör du till dem som beställer två av varje storlek? Eller en av varje färg? Då är den här texten särskilt till dig.

---

En stor del av klädförsäljningen har flyttat ut på nätet. De stora e-handlarna som Boozt, Nelly, H&M lockar med fri frakt och fria returer. Det låter ju smidigt, men sanningen är att fri frakt bara finns i teorin. I verkligheten kostar en retur tre gånger så mycket som frakten ut till konsumenten. Då ska man också förstå att i genomsnitt returneras var femte plagg, men för snabbmode returneras så mycket som 60% av plaggen.

För att göra returhanteringen billigare skickas returnerade plagg till länder som Polen eller Estland, ibland till och med till Asien, för att fräschas till och packas om. (Då har plaggen redan gjort en lång resa till Sverige, via en mängd mellanhänder. Ofta odlas bomullen i ett land, tyget vävs och färgas i ett annat och plagget sys i ett tredje.. Därefter har plagget rest hela långa vägen till Sverige, nästan alltid från låglöneländer i Asien.)

 Plaggen åker från mellanhand till mellanhand, och ansvaret också

Kombinationen ständiga nyheter och generösa returtider gör att vissa plagg gått ur trend när de returnerats och inte kan säljas på nytt. Nelly.com skyltar till exempel med ”nyheter varje dag”, i kombination med gratis retur i 14 dagar (förutsatt att man köper ett nytt plagg inom 24h).

Vissa plagg är använda och behöver fräschas upp – men om ett plagg är för billigt (ett riktmärke som nämnts är ca 600 kr), är det inte lönsamt att till exempel laga eller tvätta, packa om och sälja igen. Lösningen blir då att bulksälja plagg till verksamheter som köper och säljer restlager utanför Europa, vanligen i Afrika eller Asien. För att inte konkurrera med sig själva vill modeföretagen inte att plaggen säljs på deras inhemska marknader.

Eller så kan plaggen skänkas till välgörenhet, men även välgörenhetsaffärerna säljer vidare per kilo till länder utanför Europa, om plaggen inte omsätts i butik. Långt ifrån allt går att sälja i mottagarlandet, och de saknar ofta möjligheten att ta hand om avfall på korrekt sätt. De plagg som bedöms vara säljbara hamnar på marknader, men resten hamnar på soptippar där de eldas upp.

Vad kan man göra själv

Det finns några saker som jag tycker att man som konsument kan tänka på för att bidra till en sundare returkultur:

Acceptera att det inte finns något som heter ”fri frakt eller fri retur”. Om inte du betalar något är det för att någon annan tar kostnaden.

Köp aldrig fler plagg än du faktiskt tänkt använda. Gör research kring färg och passform innan du slår till, och acceptera att den ”perfekta nyansen” kanske bara finns i ditt huvud.

Ha koll på måtten. Mät stussvidd, bystvidd, innerbenslängd, midjemått och ärmlängd och spara måtten i telefonen.

Börja fota dagens outfit. Detta låter kanske som ett märkligt råd. Men faktum är att jag tränat upp mitt ögonmått tack vare att jag sett alldeles för många bilder på mig själv i plagg med dålig passform. Du behöver förstås inte lägga ut några bilder på instagram om du inte vill.

Hitta dina favoritpassformer (och material). Välj ut fem favoritplagg från garderoben och hitta de gemensamma nämnarna. Vilken skärning gillar du? Passform? Vilka ringningar? Och vilka material? Skriv ner allt i telefonen och checka av innan du handlar online. Skriv också upp allt du inte gillar. Jag undviker till exempel lågt skurna jeans, båtringning och allt i polyester och akryl.

Vad ska företagen göra då?

Det är inte bara köpglada konsumenters fel att vi har fastnat i ett osund returkultur. Boozt, en av Sveriges största e-handlare, har en finanschef som säger att ”de älskar returer, det är en del av deras affärsmodell”. Boozt har en returgrad på 37,5% (40% tills att de blockade 13 000 kunder med ett ”osunt köpmönster). Man kan inte älska det faktum att nästan fyra av tio plagg kommer tillbaka. Vilken annan verksamhet som helst hade kallat till krismöte om 40% av varorna kommer i retur, men Boozt säger sig ”älska dem”. Även om den sortens tondöva uttalanden förvisso är en uppfriskande kontrast till alla plattityder om ”hållbarhetsambitioner”, är den fan inte okej. Den vittnar om en respektlös attityd mot det skyhöga pris klimatet, miljön och utsatta textilarbetare betalar för att deras kunder ska ”buy and try”.

Modeföretagen behöver se om sin affärsmodell och returhantering och väga in miljö-och klimatkostnaderna – och inte bara de ekonomiska – i returhanteringen.

De måste sluta marknadsföra sig med fri frakt, det är en bluff!

Hållbara affärer måste vara högsta prioritet. Ett problem är målkonflikter: Försäljningsavdelningen tar till tveksamma metoder för att sälja mer, ”köp nu, prova hemma och betala sen”, medan kostnaden för returerna bokförs på något annat konto. Olika företagsmål hamnar i konflikt med varandra.

---

Tack om du orkat läsa hela vägen hit! Och särskilt tack om du är en person som vanligtvis returnerar mycket, men ändå tagit dig igenom hela texten. Jag hoppas att du också vill vara med och bidra till en sundare returkultur.

Varför jag skriver detta (och mina källor!)

Jag skrev detta blogginlägg för att sammanfatta en serie stories på Instagram om returer. Själv inspirerades jag av finska Yle:s granskning om returer i Finland, som de skrivit om här. Snälla läs artikeln, den är väldigt pedagogisk och bra. Finland har för övrigt lagstiftat om fria returer, och som en konsekvens returnerar de flest plagg i hela Skandinavien. Vartannat plagg åker tillbaka.

Det finns en svensk studie, gjord 2018 på Handelshögskolan i Göteborg, som granskat miljökonsekvenserna av modebranschens returer. Här finns ett pressmeddelande som sammanfattar studien. Jag har hämtat de flesta siffror härifrån.

Om du känner dig mentalt rustad vill jag verkligen rekommendera videon, ”the Hidden Burden of Fashion Waste” (ca 20 min). Här kan du se var kläderna hamnar efter de sålts per kilo till länder utanför Europa. Varning för bedrövande bilder dock.

Kram Sophia