Tankar om en god feminism och heltid

För någon dag sedan skärmdumpande jag till denna text på Instagram och delade några tankar om feminism och synen på arbete. Det blev någon form av rekord i engagemang och jag tänkte kosta mig på att utveckla mitt resonemang här.

”Alla som säger att heltidsarbete och småbarnsåren går ihop ljuger”

Vet du. Jag är benägen att hålla med. I alla fall heltidsarbete som i praktiken innebär åtta timmars arbetsdag, plus en timmes lunch och i alla fall en halvtimmes restid till och från jobbet. I vår familj skulle det innebära att våra barn tillbringade 50-55 timmar i veckan på förskola. För vissa barn är det inte ett problem, men det skulle det absolut vara för våra.

Ändå har heltidsnormen varit i princip helt omöjlig att ifrågasätta i mina feministkretsar. ”Man vill ju inte gå i kvinnofällan”, upprepas det som ett mantra om och om igen. ”Tänk på pensionen”.

Nu är min man föräldraledig men innan dess arbetade han fyra dagar i veckan och innan jag var föräldraledig arbetade jag sex timmar om dagen. Frågar du mig är detta ett ganska optimalt upplägg med små barn. I alla fall för oss som inte har hjälp i vardagen av till exempel mor-och farföräldrar. Jag fattar ju att alla familjer har olika stödsystem och förutsättningar.

För de flesta jag möter handlar det ju dock om ”heltid” och inte heltid. Det vill säga att komma senare och gå tidigare med arbetsgivarens goda minne. Det är därför som de flesta hämtar på förskolan vid tre-halvfyra. Inte för att de varit på jobbet sedan arla morgonstund. Många motiverar sig med att de ”arbetar ikapp” på kvällarna eller saker som ”jag är ju tillgänglig” och ”jag tänker ju på jobbet nästan jämt”. Alla såna lösningar är väl upp till arbetsgivaren och den anställda och hens samvete, i min mening.

Det jag inte köper är att alla såna här individuella strategier ses som god feminism. I motsats till den feministiska illgärningen jag ägnar mig åt, nämligen att arbeta lite mindre. Om man inte är man vill säga, för en deltidsarbetande man hyllas inte sällan som progressiv.

Hur kan det framställas som en godare feminism att hantera en förlegad struktur med hjälp av kreativa individlösningar, när problemet behöver hanteras på en strukturell nivå med politiska åtgärder? 40-timmarsveckan är ju ett arv från en tid då en i familjen skötte försörjningen och den andra skötte hemmet. Sett utifrån familj arbetar vi fortfarande fler timmar i veckan än vi gjorde på 60-talet, då vi fortfarande tillämpade 48 timmars arbetsvecka.

Det är ju knappast alla som ens har lyxen att ha en arbetsgivare som ser mellan fingrarna med att fem-tio arbetstimmar ”försvinner” varje vecka. Jag tänker att för varje ”heltidsarbetande” småbarnsförälder så står minst 50 vid sidan av och kliar sig i huvudet och begriper inte hur andra får det att gå ihop.

Är det inte mer feministiskt att erkänna att det faktiskt inte går ihop och i stället engagera sig för en mer flexibel arbetslagstiftning? Att bluffa heltidsarbete är ju bara till gagn för den enskilda personen, medan en systemförändring är till nytta för alla.

”Men jag som inte har barn, eller har vuxna barn – får jag inte jobba heltid?”

Det är förstås en rimlig invändning. Många arbetar med sin passion och lever för sina jobb. Ska de tvingas hem vid 15? Självklart inte. Precis som ingen tvingas hem vid 18 i dag. Jag tror att den oron är helt obefogad.

Det jag menar på är att normen kring vad en heltidsvecka är behöver förändras. 40 timmar, som är den är i dag, exkluderar oerhört många människor i olika faser av livet.

Men kanske även en kortare arbetsvecka kan vara gynnsamt även för mer senior arbetskraft? Jag har befunnit mig på arbetsplatser där man regelmässigt erbjöd alla över en viss ålder avgångsvederlag, eftersom man ansåg att deras kompetens var förlegad. Och det stämde ju i de flesta fall, eftersom de aldrig fått en ärlig chans att kompetensutveckla sig under karriären. Det pratar väldigt mycket om att lära för livet i dag, men väldigt lite om när och hur man ska hinna lära sig nya saker. En kortare obligatorisk arbetstid frigör ju tid för att lära sig nya grejer.

Det finns så massor av fler frågeställningar att klura kring. Som att arbetsbördan måste minska, inte bara tiden. Och hur ska det gå till i praktiken?

Jag försökte formulera inlägget mer som tankar än bestämda åsikter. För jag har inte alls svaren. Jag vill bara lyfta frågan och komma ut som feminist och pro deltidsarbete.

Jag har skrivit om ämnet innan, till exempel här:

Vad jag lärt mig av en annons på pendeltåget

Hur går dina tankar?

8 Comment

  1. Jag är en sån där tjänsteman och småbarnsförälder som jobbar ”heltid”. I verkligheten jobbar jag 6-7 timmar per dag (lunchen ej inkluderad i dessa timmar). Jag hinner med mina arbetsuppgifter = jag är nöjd och chefen är nöjd. Jag skulle aldrig välja att ha ett oflexibelt jobb där man verkligen måste göra sina timmar och aldrig kan jobba hemifrån, t ex vårdyrke.

    1. Det låter ju väldigt härligt! Nu behövs ju vårdyrkena mer än aldrig förut, och jag hoppas för alla vårdanställdas skull (och för oss medborgare som är helt beroende av dem) att de får förutsättningar som gör att de orkar. Alltså notera att jag också har arbetat ”heltid”, men det är inte poängen. Min text handlade framförallt om samhällsdebatten kring vad som är god feminism kontra ofeministiskt, och huruvida vi kanske borde tänka helt tvärtom. Hur enskilda personer lägger upp sina arbeten lägger jag förstås mig inte i. =)

  2. Jag tänker…
    – Att svaren på såna här frågor i princip alltid blir individuella – även mina, men få pratar/skriver om frågan ur ett större perspektiv. Uppskattar din text därför!
    – Jag tänker också att man kan vara ”emot” deltidsarbete men för tex 6-timmars arbetsdag (det låter dock väl hårt att vara ”emot” deltidsarbete. To each their own tänker jag, men med uppmaningen att tänka till kring pension osv).
    – Är det en feministisk fråga? Jag antar att det oftare är kvinnor som går ner i tid och därmed uttrycket kvinnofälla? Obs – uppriktigt fråga. Jag har inte koll. Men det kanske börjar tidigare – med normer och med föräldraledighet. Kanske skulle tex ”tvingad” delad f-ledighet (eller iaf i större utsträckning än idag) också skapa mer jämnställt deltidsarbete? För problemet är kanske inte deltiden i sig – utan att kvinnor i större utsträckning jobbar deltid (som jag gissar att det är. Återigen – jag har inte stenkoll).
    – Reflektion: Det där med att hämta halv fyra på förskolan – är det en Sthlmsgrej? Jag har aldrig upplevt det så. Har aldrig varit sist att hämta eller första att lämna trots att våra barn har haft tid 07-17 på förskolan ungefär. Känns som en sån där ängslig Stockholmsgrej (förlåt om jag provocerar folk nu!).
    – Mitt personliga val: Jobbar på kontor, med kommunikation. Jag har testat både heltid och deltid (80% samt 90%). Bäst balans i livet har jag på heltid när jag har viss flexibilitet kring var jag jobbar. Jag stämplar (är inte övertidsavlöst) så varje minut på jobbet räknas. Jobbar alltså 40 timmar i veckan, inte ”35 timmar men mer effektivt” (snarare 40 timmar, mer effektivt och tänker på jobbet jämt pga älskar det :-)). Jag har just nu ett okej på att jobba hemifrån 1 dag i veckan (annars jobbar vi inte hemma ens nu under pandemin). Min man kör lastbil och kan inte flexa eller åka hem tidigare eller hämta sjuka barn på förskolan när de ringer. Däremot är hans schema sådant att han är ledig dagtid 1 dag i veckan. Så barnen har behövt barnomsorg 4 dagar i veckan, då långa dagar. Har en fantastisk farmor som hjälper mycket med hämtningar, vab ibland (ej under pandemi förstås), studiedagar och tandläkarbesök och annat när vi inte fått ihop det. Sedan minsta föddes har min man valt att jobba 90% vilket gett lite ytterligare tid i schemat. Snart är dock föräldradagarna slut (och minsta börjar förskoleklass nästa höst). Jag vill fortsätta jobba heltid om jag kan och orkar fysiskt och psykiskt. Är personligen inte intresserad av att vara hemma mer med barnen (Jag veeeet, får man ens säga så?!) men har kronisk sjukdom som kräver energi ibland och på sikt skulle kunna förändra hur mycket jag pallar. Men I´ll cross that bridge if and when I come to it :-).

    1. Fint att du kommenterar, du har många bra inspel. Kul att du också vill prata om det ur ett större perspektiv, det är ju det jag efterlyser. Jag lägger mig inte i hur enskilda personer löser sina arbetsuppgifter, är bara intresserad av frågan om heltidsnormen sett ur ett samhällsperspektiv. Jag tror absolut att det är en delvis feministisk fråga. Myndigheter lägger ju mycket resurser på att informera kvinnor om att inte arbeta deltid efter de fått barn, tex Pensionsmyndigheten. Desto mindre vikt läggs vid att uppmuntra män att arbeta mer deltid dock. Den feministiska vinkeln är ju att det inom många feministiska kretsar (även min) ses som ofeministiskt att arbeta deltid. Det är att gå i kvinnofällan! Och det är en synen jag inte längre köper, särskilt inte av de som hanterar problemet genom att fejka heltid. Det är ju en strategi absolut, men är det bättre feminism? I beg to differ.

      Haha. Garanterat en sthlms-grej. När vi hämtar vid 16 är det bara en fjärdedel av barnen kvar. Vid 17 är det typ igenbommat.

      Vad härligt det låter med farmor som kan hjälpa till. Vi har ju ingen som avlastar, och så ser nog verkligheten ut för många stockholmsbor som lämnat sina hemorter.

  3. Hej! Vad roligt att du har läst och sprider artikeln. Ursprunget till den var ett facebookinlägg som jag skrev i affekt, som sedan blev en krönika och den får lite spridning ibland. Det här är uppenbarligen något som många småbarnsföräldrar vill och behöver prata om! Inte minst jag själv känner verkligen det behovet för det är svårt att få ihop det.

    Och så intressanta tankar. Jag håller helt med dig om att det här egentligen är en strukturell och politisk fråga. Hoppas att rösterna för en förkortad arbetstidsnorm blir fler, och att politiken snart lyssnar. Hälsar Psykologen Kristin Öster

    1. Å tack för att du kommenterar. Jag förstår – och delar – din frustration till 100%. Frågan har ju legat på utredningsbordet vid minst 3 ggr (mig veterligen), men ingen har lyckats svara på vad kortad arbetstid skulle innebära för samhället. Tycker helt klart att den förtjänar att utredas grundligt i alla fall. =)

  4. Jag håller med dig helt, hade precis denna diskussion med min sambo. Det vi kallar heltid idag tycker jag inte är inte en rimlig norm när man har barn. För mig innebär feminismen att bygga upp jämställda strukturer som gynnar hela familjen och samhället vilket kanske ofta snarare innebär att båda går ner i arbetstid snarare än att båda ska jobba heltid. Jag och min sambo (med två små barn) har det lyxigt med flexibla kontorsjobb båda två med likvärdig lön vilket gör det möjligt för oss att gå ner lika mycket i tid båda två för att det ska bli jämställt. Den rimligaste lösningen vore att alla som jobbar inom serviceyrken och inom vården med pressade scheman helt enkelt får skäliga löner så att det också är möjligt att gå ner i tid under vissa perioder av livet. Hetsen att bo ”rätt” på ”rätt” ställe tror jag också är en stor bidragande faktor till att många är pressade att jobba heltid.

    1. Hear hear! Verkligen, det borde pratas mycket mer om delad deltid. Paradoxen är ju att de med högst löner (och alltså har minst behov av pengar) är de som arbetar allra mest. Ja, onekligen är det ju så att man ofta uppgraderar sitt boende barn kommer (som tex jag, helt klart skyldig där) med hus i stället för lägenhet osv. Tänker att detta fenomen är en sorts feminism som jag själv kommit att bli mer kritisk till; nämligen den som fokuserar nästan uteslutande på att kvinnor ska fjärma sig från allt som är kvinnligt kodat och ägna sig åt sånt som är manligt kodat: sitta i styrelserum, vara chefer, jobba jättemkt, ha vassa armbågar. Missförstå mig rätt, klart att kvinnor ska göra karriär och sitta i styrelserum, det är jag den första att försvara. Men det borde vara en självklarhet att kunna kombinera karriär och familj, men i praktiken är det ju inte helt okomplicerat. För vi har ju anammat en manlig blick på att värdera arbete och karriär och i den kalkylen ryms ju sällan familjens behov. Det blev svamligt detta, men hoppas att du fattar. =)

Lämna ett svar till Beatatjata Avbryt svar