Hjälp, jag hatar min katt

Som jag gruvat mig för att skriva detta inlägg. Kanske lika bra att berätta om situationen direkt: Ing-Britt bor inte hos oss. För tillfället i alla fall. Hon är utlånad till Annika, och tillbringar sina dagar på landet utanför Lindesberg. Med en nybliven pensionär till sällskap och flera hektar jaktmarker.

Vi tar det från början. Ing-Britt skulle ju egentligen inte bott hos oss. Vi hämtade Kjell samma vinter som vi flyttade till hus. En då skygg och strykrädd ung katt, som tillbringade sin första vecka hos oss genom att ligga alldeles stilla, tryckt mot golvet bakom en tavla. Så kom vi att hämta hans halvsyster också, eftersom vi resonerade som så att han behövde en social katt att lära av. Henne kallade vi för Ing-Britt.

Början

Ing-Britt är en kategori helt för sig. Orädd och högljudd. Kärvänlig men väldigt dominant. Det är Ing-Britts vilja som råder över hushållet. Hon hade absolut inga problem med anpassningen till vårt hem. Till en början i alla fall.

Kattbekymren

Har du någon gång vaknat av en frän bajsdoft som fyller huset? De flesta har inte det, gudskelov. Tyvärr lade sig Ing-Britt ganska snabbt till med vanan att bajsa inomhus. Inte varsomhelst, utan företrädesvis i barnets säng. Ibland medan vi sov.

Oskicket fick vi tillslut bukt med genom att fylla huset med kattferomoner som sprider en rogivande doft bara katter känner. Tja, det fungerade inte alltid. Man var också tvungen att konsekvent stänga dörrar till alla rum med en säng, för annars plägade Ing-Britt att lämna en hälsning så snart ett tillfälle gavs. Minns en gång när kattvakten hade glömt stänga dörren till gästrummet och Ing-Britt bajsade på Hästens-madrassen. Den gick inte att rädda.

Det var inte bara det här med den sanitära olägenheten. Ing-Britt klöste också sönder alla stoppade möbler. Vår förra soffa, den enda möbel jag köpt ny (för nästan 30 000) klöste hon sönder så att jag fick slumpa bort den på Blocket för 500 kr. Ingenting jag gjorde kunde få henne att sluta. Klösträd och klösbrädor stod precis bredvid, hon skulle på soffan ändå. I en månad folierade jag in hela soffgruppen (kul att bjuda hem bekanta på besök!) för att se om hon kunde sluta.

Kanske hade jag stått ut om jag inte också hade en bebis att rå om. Min skräck var att hon skulle bajsa i Nils säng, eller nästan ännu värre, riva honom om han kom för nära. Hon visade inget annat än ett stort tålamod med hans knubbiga nävar, men ändå. Skräcken var ständigt där.

Till slut kände jag mig bara bitter på henne. Relationen gick ut på att jag gav henne mat, schasade ut henne och fräste när hon klöste på möbler. Andreas och Juni gosade förstås med henne, men jag mäktade inte med. Jag fick en fin kommentar om att kärleken inte alltid räcker till husdjuren när man fått barn. Instinktivt vill man ju skydda sin lilla bebis från allt, husdjur med märkliga beteenden inkluderat. Lägg till månader av sömnbrist så har man svårt att se det fina i en katt som bajsar i sängar. Även om det förstås inte är allt de gör.

Flytten

För ett par månader sedan erbjöd Annika att Ing-Britt skulle stanna hos henne ett tag. Kanske bara medan vi hämtade andan och samlade kraft. För fan vad det har frestat på. Oron över att ha glömt stänga någon dörr när man gått hemifrån. Vanmakten när inga knep fungerar.

Ing-Britt är van vid Annikas hem. De följer ofta med när vi åker dit, och för tre år sedan bodde katterna där i över en månad medan vi var i Vietnam. Hon blev helt enkelt kvar efter att vi varit där på besök en helg.

Annika skickar små bilder och uppdateringar från Ing-Britts dagar. Förutom att hon släpar in fåglar i kattluckan gör hon inte mycket väsen av sig. Ligger gärna bredvid när Annika arbetar extra (hon undervisar sjuksköterskestudenter). Är mestadels sådär gosig och pratsam som hon också kan vara.

Framtiden

Det jobbigaste var att separera Kjell och Ing-Britt. De har varit som ler och långhalm. Sover tätt ihop och jamar efter varandra när den andra ska komma in för kvällen. När vi kom hem utan Ing-Britt gick Kjell runt och jamade i huset. Jag inbillade mig att han ropade efter henne och ljuden kändes som tusen nålstick i hjärtat. Jag kände mig uslast i världen. Men sedan dess har han inte visat några tecken på att vara ensam. Han gör sitt dagliga värv genom att jaga möss (och en och annan ekorre), nattar barn (han ligger alltid i sängen under sagostunden) och följer med när jag lämnar Juni på förskolan. Är han deprimerad märks det inte i alla fall.

Om Ing-Britt flyttar hem igen från framtiden utvisa. Just nu åker vi ju inte till Annika ändå, så att hämta hem henne nu är inte aktuellt. Jag är bara så tacksam över att Annika sträckte ut en hand.

Jag vet inte vad hennes beteende beror på. men jag gissar att hon inte trivs särskilt bra med barn. Hos Annika visar hon inga tendenser på att bajsa inomhus (än så länge). Eftersom olyckan skedde i barnets säng nio av tio gånger kan jag inte annat än dra den slutsatsen. Ing-Britt har också vid flera tillfällen markerat mot Juni när hon ansett sig ha ensamrätt till soffan. Kanske kan vi försöka mer? Sist jag skrev om henne fick jag tips om en kattpsykolog. Förstår att tipset kom i all välmening, men det känns inte som ett rimligt alternativt. Alltså inte bara den faktiska kostnaden (vill inte ens räkna på vad hon kostat mig hittills), utan den mentala. Hur mycket ska man orka?

En kompis sa en gång (på tal om trilskande katter, faktiskt) att man har olika trilsk-mån i olika stadier av livet. Just nu är vår trilsk-mån ganska liten. Tur då att det finns andra som har desto större.

Så, det är hela historien om Ing-Britt.

Kram

Sophia