Ett medel för ett mål

Jag får ganska ofta frågan om jag skulle vilja ha ett köpstopp igen. Å ena sidan: bring it! Jag vet ju att jag klarar det. Men jag har faktiskt tackat nej till de utmaningar som dykt upp. För att jag inte känner att jag måste längre.

När jag och Martina beslutade oss för ett köpfritt år 2017 var situationen helt annorlunda. Jag kände mig ägd av alla kläder och prylar och ägd en livsstil som inte gjorde mig lycklig. Under året blev jag också varse hur mycket min onödiga konsumtion tärde på miljön (för att inte tala om människorna som arbetar med att tillverka allt jag slentrianshoppade).

Klipp till i dag igen. Nu äger jag inget som inte gör mig lycklig. Jag slentrianshoppar inte, utan handlar med eftertänksamhet och efter god planering. Dessutom nästan uteslutande second hand. Jag har balans i vardagen. Jag kan lägga undan pengar varje månad trots att jag gått ner i arbetstid.

Hela anledningen till köpstoppet var att göra upp med ett destruktivt köpbeteende. Ett medel för ett mål. Och nu har jag nått målet. Så jag tillåter mig faktiskt att njuta av jag uppnått ett sundare förhållningssätt till konsumtion, och handla det jag anser mig behöva.

Stor kram

Sophia

Lämna ett svar