Vilka saker räddar jag om huset brinner ner?

Måtte detta inte ske nu men ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om huset började brinna. Inte på sättet som du tänker kanske. Utan tankeövningen är som en liten hälsokoll på mig själv.

Låter det jättekonstigt? Låt mig förklara.

Jag skulle rädda mitt barn och Andreas och mig själv. Sedan absolut inget mer. Och vet du? Så länge som vi alla klarar oss så skulle det inte vara en så stor grej. Och det är precis som jag vill ha det.

För många år sedan arbetade jag på kundtjänst på ett försäkringsbolag. Emellanåt pratade jag med människor vars hus brunnit ner. Men oftare pratade jag med folk som oroade sig över att huset skulle brinna ner. De skulle fota och katalogisera alla ägodelar och bad om råd kring brandsäker förvaring av personliga tillhörigheter. De samtalen gav mig en tankeställare. Så oerhört meningslöst att ha en massa grejer om man bara går omkring och oroar sig för dem?

Jag vill inte oroa mig för att bli av med några som helst ägodelar. Därför kan jag påstå att om huset brinner ner i morgon (förutsatt att vi klarar oss) så är det inte världens grej. Garanterat jobbigt, säkert chockartat och händelsen i sig är säkerligen traumatiserande. Men jag vill inte lägga en sekund på att oroa mig över mina prylar. Därför har jag i princip inga ägodelar som jag tillskriver något större affektionsvärde. Allt är ersättningsbart. Vi har ingen dyr konst på väggarna och äger inga föremål med samlarvärde. Jag har inga dyra smycken eller arvegods. Jag äger ingenting som inte går att ersätta.

Vissa kanske tycker att det låter kulturellt torftigt men det håller jag inte med om. Jag har alltid prioriterat saker med högt bruksvärde. Det är inte så att jag inte gillar vackra prylar, för det gör jag. Men jag vill aldrig vara rädd för att använda dem. Samtidigt som jag älskar alla gamla prylar vänder jag mig från gamla tiders inställning om ”finrum” eller ”finporslin”, alltså att vissa saker inte är till för att användas. Åtminstone inte till vardags och inte av vanligt folk. Mina prylar har bara ett värde så länge jag kan använda dem.

Därför leker jag med ibland med tanken om att huset brinner ner. Bara för att kontrollera att jag känner samma som förut och att jag inte äger saker som jag är för känslomässigt fäst vid.

Hur tänker du med dina prylar?

Stor kram

Sophia

3 Comment

  1. Det låter helt rimligt tycker jag! Jag vill inte heller ha prylar som jag ska behöva oroa mig för. Frågan har minst sagt aktualiserats när min pappa dött för en månad sedan. Jag vill ärligt talat inte ha en massa minnessaker och arvegods. Det låter säkert hemskt, men efter 2 år av utrensning och göra mig av med saker (även minnessaker och arvegods) är det sista jag vill ha är ett nytt lass grejer. Det enda jag vill ha mer av i livet är tid, hälsa, kärlek och upplevelser. Inte tavlor, teckningar från skolåren, farmors piano etc. Väldigt lite är av något större värde (som på så vid genom dåligt samvete skulle ”tvinga” oss att behålla det) och jag tror vi kommer att lämna i stort sett allt till auktion. Jag är så nöjd med att ha ett liv som inte belastas av minnessaker och dåligtsamvetesaker.

    1. Instämmer helt med Mia att inte heller jag (som har rensat ut ännu mer pö om pö efter min stora KonMari-rensning 2016) ville ha en massa grejer nu i år när min mormors lägenhet skulle tömmas efter att hon flyttat till ett hem. Jag känner ett stort motstånd överlag mot att fylla på nu när det äntligen är luftigare. I vår har vi tillfälligt bott i en 1a under stamrenoveringen i vår 2a och tog bara med en bråkdel av sakerna vi hade. Nu undrar jag om vi ens behöver majoriteten av grejerna vi lämnade kvar – jag har ju knappt saknat något?

  2. Denna tankelek har jag också lekt, men mer för mental träning vad jag snappat ska gå efter om något händer. Jag hade tagit min son först, sen fåt mig min man och våra 2 katter ut. Det är som du säger åndå dom som är viktigast, så även i mitt liv. Men på vägen ut skulle jag försöka ta med mig telefon och bilnyckeln (har dom alltid lättillgängligt vid dörren) av rent praktiska skäll. Switch, telefon och ”fyra väggar och tack”. Jag har helt enkelt för få händer att ta hand om (bära) min son och två rädda katter.

Kommentera