Jag berättade ju att jag precis tagit tag i en surdeg. Allt har gått fint och nu tänkte jag att vi skulle prata mer om den. Jo jag har äntligen gått ner till 80% och arbetar numera ca sex timmar om dagen. ”Och jorden snurrade vidare?” tänker antagligen du. För så är det ju. Det är ju en helt värdslig grej egentligen men det är en stor sak för mig.
Sedan många år tillbaka har jag satt prestige i att vara en person med hög kapacitet. Jag tog inget CSN-lån för att finansera studier utan jobbade i stället vid sidan av. Först 20%, sedan 50 och tillslut 100. När jag hade mitt sista år läste jag heltid och pluggade heltid samtidigt. Och var ordförande i vår BRF. ”Jag vilar sen” har jag hela tiden tänkt. Fast när jag tog min examen var jag i princip gravid med Juni och när hon kom blev det inte så mycket vila att tala om. Att gå hemma hela dagarna gjorde mig otroligt rastlös. Jag startade föräldragrupper började jobba halvtid när hon var knappt sex månader. När jag tänker tillbaka så är det den tiden som jag minns med allra mest värme. Att få tillbringa dagarna med vuxna men OCKSÅ få bebisgos var bästa kombon. När min man sedan tog över hela ansvaret för föräldraledigheten gick jag direkt upp till heltid igen. Då bodde jag fem minuter från jobbet och tyckte att det funkade okej. Däremot blev jag stressad över att jag ”inte hängde med som förut”. För jo. Fastän jag jobbade heltid kände jag att jag halkade efter. Utveckligen gick så fort jag och hade inte längre helger och kvällar att lägga ned på att uppdatera mig eller göra sånt som jag tyckte var kul. Så då bestämde jag mig för att ta ledigt en dag i veckan och ägna mig åt sånt som jag tycker är kul och lärorikt. Det funkade i typ en månad och sedan flöt min tid ihop med familjens tid och jag kände att syftet lite hade gått om intet.
Sedan min dotter skolades in i höstas har vi delat på ansvaret. En hämtar och en lämnar. Och så fortsatte vi även när vi flyttat utanför stan. För en som inte har barn är detta tämligen okomplicerat. Men för de som också har barn i skolåldern kan relatera till alla dilemman som uppstår. Man vill briljera (eller åtminstone inte somna) på jobbet, inte lämna först och hämta sist. Kanske umgås lite med sin familj också. Det blir ett evigt pusslande med minuter. Tillslut knäckte jag koden. Om jag gick upp strax efter 05 hinner jag vara på jobbet vid 07, till och med ta en promenad i stället för att åka de sista stationerna med pendeltåget. Och om jag kastar i mig lunchen vid skrivbordet hinner jag 15.23-tåget och är vid förskolan strax innan 16. På mina lämningsdagar var jag på jobbet vid 09-isch och jobbade fram till 17-18. På de bra dagarna hann jag hem till nattningen. Med riktigt flyt hinner jag med ett kort träningspass på gymmet innan jag stupade i säng.
Sådär kan man hålla på tills man blir blå. Eller i mitt fall nedstämd, utsjasad, kroniskt irriterad och med en ångest som kändes som värk i kroppen. Jag var aldrig i nuet utan ägnade mig antingen åt att oroa mig över framtiden eller älta något som hänt. ”Hinner jag med tåget?” ”Om jag springer till mataffären får jag också träning, för jag hinner väl inte till gymmet också?” eller ”Jobbade jag verkligen tillräckligt mycket förra veckan?”
”Du vill ju vara hemmafru hör jag, ska du inte bara vara hemma ett tag” sa en välmenande vän när jag beklagade mig. Men jag älskar ju att göra det jag gör. Jag gick ju tillbaka till jobbet relativt tidigt för att jag saknade att jobba, inte för att jag var tvungen. Men jag älskar inte allt det där andra. Att ständigt jäkta med andan i halsen. Att alltid känna att inget någonsin blir hundra procent. Att aldrig vakna utsövd. Att jag aldrig anser mig ha tid till något. Att ständigt passa tider.
Grejen är ju den att jag är helt ny på jobbet. Mitt nya jobb är på ett ungt företag med ett stort behov av närvarande medarbetare, och jag är provanställd. Tillslut fattade jag mod och bokade möte och berättade som det var. Att jag inte orkar och att jag är ledsen för det. Jag bokade mötet i tron om att jag skulle få sparken, fast på ett trevligt sätt ändå. Men jag möttes av förståelse och erbjöds ett par olika alternativ. Jag kan nog inte beskriva känslan av lättnad efteråt.
I efterhand är det helt sjukt att jag hållit på så som jag gjort. Härdat ut i ett lågintensivt krig på flera fronter. För visst har det gnisslat på alla håll och kanter. Jag vet inte hur andra reagerar på långvarig stress men jag blir mitt sämsta jag. Fräser som en ilsken katt, stör mig på allt och alla (de är ju så långsamma!), tappar fokus och blir tillslut knäpp. På riktigt knäpp. Kan börja gråta om kylskåpsdörren inte går att öppna på en millisekund (Det måste gå fortare!). Men trots alla varningstecken har jag hela tiden bitit ihop och tänkt att det blir bra sen. Sen får jag vila. Men det sen har hela tiden skjutits på längre och längre fram i tiden.
Jag tror inte att jag hade vågat göra något åt min situation om det inte vore för bloggen. För genom den har jag fått kontakt med så många andra som trampat upp stigen åt mig. Som vågar ifrågasätta normer och utmana föreställningar om framgång och lycka. Tack vare dem har jag också börjat ställa mig de frågorna. Varför förknippar jag framgång och lycka med en bra karriär? Vad är ens en karriär? Är det något man gör hela tiden eller hoppar man av och på? Är man dålig på att arbeta om man inte gör det minst åtta timmar om dagen?
Så. Jag vill säga tack till alla ni som så frikostigt delar med era resonemang och livsval. Tack vare er så vågade jag också göra det. Och om detta kan hjälpa någon annan att fatta ett beslut som går emot ens invanda föreställningar om sig själv så blir jag otroligt glad.
Kram
Sophia
Det låter som en god investering för dig att gå ner i tid. Jag märkte själv i höstas att jag var tvungen att gå ner i tid eftersom min relation till familjen påverkades. Jag var inte närvarande mentalt, oroade mig över jobbsituationer, lättirriterad och ville helst gömma mig under täcket. Men jag insåg att jag var tvungen att göra något när barnen började ta ansvar för mitt mående!
Det är lätt gjort att bara köra på ännu hårdare när man är mitt i det hela, men jag hoppas att du kan landa i ditt beslut och inte fortsätter pressa dig själv i deltiden. Heja dig!!
Ja, exakt så har jag känt ett bra tag. Det är det. För min del har jag hela tiden trott att det ordnar sig om jag biter ihop lite till, men det gjorde det inte. Jag hoppas att detta kommer att fungera fint, och hittills går det bra. Har dock svårt att skaka av mig rädslan för hur detta kommer påverka min arbetssituation på lång sikt. Jag har alltför många gånger fått höra chefer och medarbetare sucka över deltidsarbetande föräldrar (obs endast mammor). Inte på senare men innan jag fick barn, ska tilläggas. Men blir det så så blir det så. Allt ordnar ju sig.
Jag är föräldraledig och nästa vecka börjar jag jobba 40%, efter ett par månader 60% och till hösten 100%. Jag tror dock inte att jag kommer vilja jobba 100%, det känns hemskt att vara ifrån min dotter så mycket. Mitt jobb är ett karriärsjobb och frågan är hur det utvecklar sig om jag går ner i tid. Det är viktigt att komma ihåg vad som verkligen är viktigt och det är för mig min familj och min hälsa. Karriär och pengar är sekundärt, men det är lätt att glömma bort ibland. Bra prioriterat av dig! Trevlig helg och återhämtning! ❤
Lycka till! Jag började ju också arbeta 50%. I efterhand skulle jag nog fortsatt med det, alternativt växlat upp litegrann. Allt är ju så himla individuellt, vad man orkar och hur mycket hjälp man har av tex mor-eller farföräldrar eller andra närstående. Jag har kompisar som jobbar heltid men de har ett helt annat stöd av släkten än vad vi har. Det är fint att du tänker igenom detta redan på förhand. Lycka till och kram!
Stress er ikke verdt det! Det er mye bedre å ha det bra de fleste hverdager! Og barn er ikke små lenge, i det store bildet. Grattis med beslutningen.
Bra gjort!! Mina barn är tonåringar, men jag jobbar fortfarande inte heltid (f n 90%). Det är vad jag orkar med, och är ett medvetet val efter två sjukskrivningar. På min arbetsplats (jobbar statligt som ingenjör) är det helt ok med deltid, även för chefer. Under några år när barnen var små så jobbade även min man deltid, för att vi skulle få ihop vardagen. Mindre pengar in, visst, men ett val vi gjorde!