Dra sin lans av de rätta skälen

Att jag svingat mot konsumtion i allmänhet och överkonsumtion i synnerhet är väl ingen hemlighet. Hela min blogg har ju namngetts av den enkla anledning att jag är urbota trött på att shopping ses som svar på allt för många av samtidens frågor. Och för att jag har ledsnat på de många modetidningar och -bloggar som bara handlar om att köpa nytt. Och för att jag tycker att alltför mycket av vår dyrbara tid här på jorden ödslas på att oroa oss över hur vi ser ut och vad andra ska tycka. Om jag tycker att mode och kläder är ytlig förströelse? Absolut! Tramsigt nonsensintresse? Verkligen inte! Jag själv tar ju min klädhobby på största allvar.

Många som jag diskuterar kläder och hållbarhet med uttrycker sig urskuldande om sitt eget klädintresse. Ibland anar jag till och med ett självförakt. Som att ett modeintresse är något som man har mot bättre vetande. Jag tycker också att det är fel att vi shoppar alldeles för mycket och alldeles för billigt. Jag är den första att skriva under på att en förändring behöver ske. Men inte för att det är ett fånigt intresse, utan för att jag vill att kläderna som vi bär ska komma fler till glädje.

Egentligen är det väl inte så märkligt att vi tänker så. Tänk efter. Nästan alla kvinnokodade intressen har haft låg status genom historien. Hispiga kvinnor förr skulle stilla sina neuroser med handarbete. Att livnära sig som konstnär var något som var bara var män förunnat. Matlagning, som förr sköttes av kvinnor, blev inte omhuldat i populärkulturen förrän männen ställde sig köket. Då blev det helt plötsligt en fråga om vetenskap och kemi. Inredning har setts som en tramssyssla som i huvudsak existerar för att overksamma hemmafruar ska ha något att göra. Gruppjympa och aerobics är löjeväckande aktiviteter men Ironmanlopp och tynglyftning är fullt rimliga.

Manligt kodade intressen får gärna vara helt meningslösa men betraktas ändå med en slags vördnad. En man med en hobby är passionerad och möjligen nördig, vilket ändå i sammanhanget är en beundransvärd egenskap. Mäns och deras hobbies problematiseras aldrig i omsvepande termer. Får Märklintågsmännen höra att de bara försöker fylla ett inre tomrum med sin hobby? Mår män som målar warhammergubbar kanske dåligt inombords? Aldrig nagelfars väl triathletens shoppingvanor trots att han kan bränna tiotusentals kronor på en kolfiberram med två hjul och flera tusenlappar på en figurkramande dräkt i neopren.

Mode och kläder är självklart ibland en ren ytlighet och förströelse. Men de flesta människor behöver väl ytligheter som kontrasterar livets mindre glammiga inslag? Och att ett mode-och klädintresse alltid måste manifesteras i köpfester eller konsumtionshets håller jag inte med om. Under hela  året med bloggen har jag inspirerats av människor (främst kvinnor) som kreerar, tillverkar, lagar, designar och utövar normkritik med kläder och mode. Precis lika givande för mig  som vilken annan hobby som helst är för någon annan. Nördigt och passionerat.

Så jag drar min lans för en hållbar konsumtion men jag drar också min lans för att modeintresset ska få vara jämbördigt de hobbys som råkar tilltala fler män.